Yuliia och Yuliia har mycket gemensamt. De har båda kommit hit ensamma med sina söner som är 11, respektive 12 år gamla, och de har sina föräldrar och annan släkt kvar i Ukraina. Yuliia Apolonova har också sin man kvar där.
– Det är väldigt svårt, men vi försöker kommunicera. Vi har videosamtal så ofta vi kan. Men det beror på om de har elektricitet. De senaste tre månaderna har de haft dåligt med det och internetuppkopplingen har också varit dålig, säger hon.
Varje dag följer de i nyheterna vad som händer i landet och Yuliia Bulavka berättar att hennes systers blivande man och även hennes kusin är ute i kriget.
Vad får du veta av dem om hur det är att uppleva kriget?
– Vi kan inte prata på telefon om hur det är, vi bara kollar att de är okej, säger Yuliia.
Hon säger att kriget för de som är kvar i Ukraina på något sätt har blivit vardag. Att de lärt sig leva med det.
– De har problem med både elektricitet och vatten och ibland blir min mamma väldigt stressad över det och ringer och gråter. Men en stund senare kan hon le. Det är olika från dag till dag.
Yuliia Bulavka jobbade som sekreterare till borgmästaren i staden Cherkossy där hon bodde, och Yuliia Apolonova jobbade med logistik på ett internationellt företag i Kiev innan kriget bröt ut. Nu är deras mål att få ett jobb i Sverige av nästan vilket slag som helst.
– Jag har försökt få ett jobb här sen jag kom hit i mars. Jag har gått runt till olika ställen och visat mitt cv, men det är svårt när jag bara kan engelska, säger Yuliia Apolonova.
De är båda väldigt glada över att få gå en kurs via Stadsmissionens Care stödcenter.
– I det här projektet får vi göra praktik och jag kan tänka mig att göra det var som helst. Det viktiga är att få erfarenhet och få prata svenska.
Samtidigt som Yuliia och Yuliia är tacksamma för den hjälp de får i Sverige, och framför allt från privatpersoner som ställer upp på olika sätt, säger de att det är tufft många gånger. Den låga ersättningen och de höga kostnaderna gör det svårt att få det att gå runt.
– Ett busskort till min son kostar 500 kronor, och med pengarna vi får från Migrationsverket är det svårt att överleva, säger Yuliia Apolonova.
En annan sak som skapar stora problem är att inte har ett svenskt personnummer.
– Det betyder att du inte kan ha ett bank-id och då inte heller swish, vilket är viktigt i Sverige.
– Du kan inte ens ha internet i din lägenhet utan ett personnummer. Du kan inte ha ett bankkonto. Eller du kan ha ett, men du kan inte göra något med det eftersom du inte kan använda bankappen och se hur mycket pengar du har på kontot, säger Yuliia Bulavka.
Hon har också upplevt att bemötandet från Migrationsverket varit olika beroende på om hon kommit dit själv och bett om hjälp, eller om hon haft sin svenska pojkvän med sig.
– Det gör mig upprörd, varför är det så?
Av deltagarna i projektet är det ungefär hälften som vill stanna i Sverige efter krigets slut. Yuliia Bulavka, som har träffat en svensk pojkvän, är en av dem.
– Självklart vill jag stanna nu när jag träffat kärleken här. Jag har precis börjat bygga mitt liv på nytt här.
Yuliia Apolonova tillhör de som längtar efter att få flytta hem igen.
– Jag drömmer om att kriget ska ta slut. Att jag får flytta hem igen och träffa min man, min familj och vänner. Min son längtar också efter det.