– Min pappa dog när jag var elva. Min mamma drabbades hårt och fick en mycket svår depression. Under två år klev hon sällan ur sängen. Jag var enda barnet och måste ta hand om mig själv. Jag förmådde inte ens gråta när pappa dog. Jag kände att det inte fanns något utrymme för min sorg. Jag fick inte ge upp. Det hängde på mig för att vardagen skulle gå ihop i fortsättningen. Jag bestämde mig där och då för att klara det.
Jag träffar Norrköpings kommun mest inflytelserika person en fin sommardag på ett fik. Men vi ska inte prata politik. Vi har träffats för att jag vill veta hur Sophia Jarl blev den hon är idag.
– När jag cyklade hit började jag reflektera över den otroliga personliga resa jag har gjort från de tidiga åren i ett vanligt arbetarhem i Vilbergen, till de ensamma åren runt pappas död och fram till där jag är idag, säger Sophia eftertänksamt när vi slår oss ner vid fikabordet.
Att inte ge sig tid att sörja visade Sophia bland annat genom att inte på sin pappas begravning. Ett beslut hon ångrar nu när hon äntligen börjat tänka på den sorg hon aldrig tillät komma fram.
– Jag fick välja och valde att gå till skolan den dagen. Jag ville inte se alla de där ledsna ansiktena. Mamma tyckte jag skulle ta på mig något svart. Men jag tog på mig en klarröd tröja! Min pappa var otroligt snäll men jag fick aldrig riktigt chansen att lära känna honom. Han hade svår epilepsi och det hände ofta att han fick anfall. Jag vågade inte göra saker ensam med honom för det var otäckt när anfallen kom. Vi fiskade ofta men då var alltid morfar med. Det är trygga minnen som jag bär med mig från somrarna i Bottna.
Sophia minns inte att Vilbergsskolan gjorde något särskilt för henne efter pappans död. De visste, men anade nog inte vilket liv Sophia levde. I princip måste hon ta hand om sig själv före och efter skoldagen. Laga mat, tvätta, läsa läxor, hjälpa mamma, passa tider. Sköta sig på alla sätt.
– Men det var skönt att gå till skolan oavsett. Där träffade jag folk, framför allt andra vuxna. Men på vägen hem började klumpen i magen växa. När jag såg de neddragna persiennerna förstod jag vad som väntade. Det kändes som om ingen såg oss.
Hennes mamma mådde bättre i perioder men tiden då Sophia fick klara allt själv övervägde. Det skapade en känsla av en mamma som svek.
– Först långt senare fick mamma den hjälp hon hade behövt hela tiden. Att få den hjälpen har inneburit en extrem kamp mot Region Östergötland för mig som vuxen. Som barn hade jag aldrig klarat det.
Hon hade några trygga hamnar dels hos mormor och morfar, dels hos farmor när allt blev för jobbigt. Samtidigt hade Sophia övertygelsen att hon skulle klara sig själv. Så frågan är hur mycket hon berättade om sin verklighet.
– Jag gick till dem ibland och tankade lite omtanke och fick ett varmt mål mat. Hemma blev det mest smörgåsar. Men jag var envis, skulle klara mig själv, aldrig ge upp. Och sån är jag än idag.
I högstadiet i Ektorp förändrades en del till det bättre. Hon fick kontakt med flera vuxna, framför allt en skolsköterska.
– Hon betydde oerhört mycket för mig. Jag fick till och med sova hos henne ibland. Jag kände att jag inte längre var helt ensam. Vi har kontakt än idag.
Livet blev mer normalt efter hand när hon blev äldre men mammas obehandlade sjukdom fanns kvar som en stor del av vardagen. Så mycket tid för framtidsdrömmar fanns inte.
– Jag spelade fotboll under hela uppväxten och jag var rätt bra. Jag hade samma position som Zlatan och många mål blev det. Så där fanns det väl ändå en dröm om att bli riktigt bra. Men när det var dags för universitetsstudier i Uppsala hittade jag inte rätt i laget där så fotbollen fick allt mindre plats.
Studenten tog hon på De Geer med bra betyg. Hon ville bli lärare i favoritämnena matte, biologi och kemi. När studierna var klara i Uppsala återvände hon till Norrköping och hamnade på Vikbolandsskolans högstadium. Där blev hon kvar i tio år.
– Jag älskade att vara lärare. Kul att undervisa tonåringar. Mitt eget exempel visar att man har möjligheter att klara sig bra även om man fått en tuff start. Jag tyckte det var viktigt att ingjuta det modet i eleverna. Ungdomar måste ha vuxna förebilder men som också vågar säga ifrån. De vuxna i skolan måste få fortsätta att vara auktoriteter, vilket inte alltid är fallet i dag.
Som politiker hamnade Sophia Jarl i ett verkligt blåsväder i våras när borgerlig samverkan beslutade att lägga ner tre skolor och fyra förskolor. Och jag kan inte nu låta bli att ta upp den frågan. Det borde ha gjort väldigt ont i en före detta lärare som tror på skolans kraft att skapa möjligheter för alla elever.
– Ytligt sett kan man tro det men för mig handlade det om att försöka frigöra resurser till verksamheten. Att inte längre behöva betala för dyra lokaler, att kanske till och med kunna sälja vissa byggnader, gör ju att mer blir kvar till kärnverksamheten.
Den politiska karriären i moderaterna lämnar vi i stort sett därhän den här gången. Hon berättar att hon tidigt blev samhällsengagerad. Under gymnasietiden gick hon med i MUF men var inte särskilt aktiv eftersom hon reagerade på machokultur där. När Linköpings kommun sökte en politisk sekreterare till moderata kommunalrådet nappade hon dock. Och skolfrågorna lockade henne sedan att också engagera sig politiskt i hemstaden.
Sophia Jarl har två flickor 17 och 19 år gamla. Hon är numera sambo med Lisa Linderoth, komminister i St Olofs-församling. I familjen finns också Lisas dotter, 16 år gammal.
– Jag har nog varit en rätt sträng mamma. Har svårt att acceptera gnäll över små problem troligen för det jag själv var med om som ung. Det egna ansvaret är viktigt. Och eftersom jag är politiker i offentligheten har jag kanske ställt extra höga krav på dem att inte bli involverade i något som skulle kunna ge negativa rubriker.
Sophia menar att det betytt mycket för hennes retroaktiva sorgearbete över pappas död och mammas sjukdom att leva tillsammans med en präst:
– Lisa möter mycket sorg professionellt. Att få prata om de svåraste åren i mitt liv med den jag älskar och möta någon som vågar ha ett samtal har inneburit ett läkande. Också i förhållande till min mamma.