Jag var en sprallig person en gång i tiden–vet ni det?

Jag var rädd och trodde att det skulle göra ont när jag vändes till min högra sida av min säng. Frakturen i min ryggrad gör inte ont när jag ligger helt still, men hugger som en kniv så snart jag rör på mig. När Amine, undersköterskan, har vänt på mig förut så har hon gjort det med så varsam hand att det inte gjort ont. 

Men så sade de i veckan att jag ska få en säng som jag kan prata med. Det är inte klokt, det lät så orimligt att jag skrattade högt när de sade att den kommer på onsdag. Jag trodde nog nästan att de skojade lite, men insåg sedan att jag läst om sådana i Dagens Nyheter för nåt år sedan. Och nu ligger jag här, har tränat sängen att lyssna på min röst och för första gången har den nu vänt mig så jag kan ligga på sidan och titta ut på gården, där förskolans ungar stojar vid sandlådan. Det är kul att se hur pedagogerna har fullt upp med lilla Lotta, hon som alltid dras som en magnet till händelsernas centrum. Eller det är nog oftast hon som får saker att hända, när jag tänker efter. 

För det blir väldigt ensamt när det inte händer något. Fredrik kommer väldigt sällan och hälsar på numera. Han bor kvar i lägenheten och jag tror att han vill leva sina sista år utan att belastas av mig. Vi hade fina år tillsammans, men nu vissnar jag - medan han inte gör det i samma takt som jag. Det har varit en sorg jag inte var beredd på.  

Jag är en belastning, jag förstår det. Jag känner det varje ny dag jag vaknar. Min gnista är borta sedan en tid. Jag var en sprallig en, vet ni det? Jag var en sån många ville vara kring, som de fick energi av. Jag är inte det längre. Jag är 94 nu. Fy vad lång tid det är att leva, alldeles för länge. Det roliga med att leva tog slut länge sedan. Kroppen tar slut trots alla reservdelar jag fått inopererat under åren - höfter, klaffar, implantat för att höra bland annat. Men stommen håller liksom inte ihop längre. Och nu ryggen då. Jag föll hemma, medan Fredrik var borta på kören. Han älskat att sjunga. Ibland sjöng han för mig, men det var länge sedan sist. 

Jag tror inte hon vet det - men Amine, vår undersköterska, hon håller mig vid liv. Det är min räddning att de har gjort så att vi har egna vårdare nu. Jag har Vanessa och Amine som är mina närmaste när släkten och kärleken inte finns här. Amine är en otrolig lyssnare. Och berättare! Jag har lärt mig mycket om hur hon tog omhand sin egen mormor i hemlandet innan hon gick bort. Jag känner mig därför så trygg med henne. Jag vet att hon förstår hur det kan vara och hon skänker mig trygghet. Och nu när nya sängen kom, så slipper hon dessutom slita ut sin rygg också. För det ska sägas att inte heller hon är purung, jag tror hon blev 63 för någon vecka sedan. Hade jag haft förmågan så hade jag ordnat med en present och tårta till henne. Sånt gjorde jag så gärna förr, fixade det lilla extra. 

Ibland kommer Amine och bara håller min hand, efter att hon gått sin runda med mediciner. När hon sätter sig ned och tar min hand, helt ordlöst, börjar jag ofta gråta. Det är också så jag vill lämna, att hon håller min hand och jag får somna in med barnen lekandes utanför fönstret.