Fredagen den 4 september 2043 står det på omslaget. Jag är född 1950, tänk att jag har fått leva så här länge. Synen är inte vad den har varit, men i läsplattan är det lätt att förstora texten så jag kan läsa. Efter en stund kommer Samira in för att hjälpa mig upp ur sängen. Hon är en av alla vänliga människor som tar hand om oss äldre som bor här på Ängsgården. Jag får hjälp att klä på mig, vi pratar lite om hur natten har varit och så tar jag min rullator och promenerar ut i matsalen. Det är dags för frukost.
Jag har mina krämpor som kommer med åldern men jag är tacksam för att jag inte har drabbats av demens. Att jag får leva fullt ut i mina tankar. Alla andra som bor här är också är klara i huvudet och vi kan ha ett utbyte av varandra. Vi småpratar runt frukostbordet, även om det kan bli en del missförstånd ibland på grund av sviktande hörsel.
Idag ska jag få en ny granne. Den som bodde där tidigare har inte valt att flytta, den bistra sanningen är att alla vi som bor här en efter en kommer att gå bort. Våra rum kommer att bli lediga för andra äldre som står i kö för att få flytta in. Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Att leva dag för dag.
Se tillbaka på livet som varit och alla minnen som jag kan ta fram när helst jag vill. Det har varit tomt sedan min man Anders gick bort, men jag har i alla fall våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag får något besök varje vecka och med dagens teknik går det ju också a hålla kontakten genom telefon- eller videosamtal, det brukar personalen här hjälpa mig med.
Det finns alltid saker att göra här. Vi har en liten trädgård och boendet ligger i ett plan så det är lätt att komma ut. I trädgården finns några pallkragar där de som vill kan odla grönsaker och blommor. Vi har också några bärbuskar och fruktträd. Ett av våra äppelträd är fullt av frukt. Kanske kan det bli en äppelpaj till eftermiddagsfikat idag. På fredagar brukar vi få något extra gott till kaffet, inte den vanlig smörgåsen eller yoghurten. Personalen är bra på att ta vara på allt det som vi odlar och den som vill och orkar får hjälpa till att baka. Det är också skönt att bara sitta ute i trädgården, få lite frisk luft och höra fåglarnas kvitter, om man fortfarande kan höra det.
Vi tar ofta en liten promenad, med rullatorn eller i rullstol. Tre gånger i veckan har vi dessutom gymnastik som alla kan vara med på, sittande eller stående. All rörelse är bra och a försöka behålla muskelmassan är viktigare ju äldre man blir. Jag har levt ett väldigt aktivt liv. Tränat mycket och vardagsmotionerat. Det har varit en sorg med att bli äldre. Att saker jag kunnat göra en efter en tagits ifrån mig. Nu göra jag små mycket som kroppen klarar av.
Förutom trädgården så har vi ett aktivitetsrum där man kan göra allt från att måla, handarbeta och snickra till att lyssna på musik, skriva eller spela spel. Det är inte bara kroppen som behöver få sitt, vi behöver också intellektuell stimulans. Ibland är det också uppträdanden av grupper som kommer och spelar och sjunger.
När det är dags för lunch finns det som alld två rätter a välja på. Oftast är den ena vegetarisk. Maten är först och främst näringsrik och innehåller all den energi som vi behöver, men personalen ser också till att den ska vara så bra för klimatet som möjligt.
På eftermiddagen jag sitter en stund i höstsolen. Personalen är bra på att ser till att vi alla har något meningsfullt att göra. Att inte bli siande framför en tv som bara står på. Min nya granne flyttar in och det visar sig vara en kvinna som jag bodde granne med när barnen var små, vi har mycket att prata om. Som jag hade hoppats på serveras det äppelpaj, ljummen direkt från ugnen, med vaniljsås till fikat. Det är sådant som väcker minnen. Smaker och dofter tar en tillbaka till platser och upplevelser från det förflutna.
När kvällen kommer och det är dags att krypa till sängs kan jag se tillbaka på en dag fylld med innehåll. Jag har varit rädd för att hamna på ”förvaring”. En plats där man hålls vid liv men inte får leva. Så känner jag inte idag. Här lever jag ett värdigt liv. Självklart blir livet aldrig som den en gång var.
Åldrandet är brutalt och oåterkalleligt. Men jag är sedd, hörd och respekterad. Här kan minnas tillbaka på det liv jag haft samtidigt som jag fyller på med nya minnen och lever varje dag jag får.