Det låter drastiskt men är faktiskt sant när det gäller Erika Rockborn i Norrköping. På dagarna jobbar hon som distriktsläkare eller lärare på universitetet. Men varje ledig stund hon får skriver hon på en deckare. Och då hinner hon inte vänta till hon kommer hem till datorn. Därför har alla hennes sex hittills utgivna böcker kommit till helt och hållet i mobilen. Hennes två tummar har fått jobba hårt eftersom hennes böcker är normaltjocka. Kring 300 sidor. Men alla handlar inte om mord. Hon har också skrivit böcker inspirerade av sin egen verklighet som läkare.
Men till allt detta återvänder vi. Jag vill börja i en annan ända: I hennes engagemang för en bättre sjukvård. Hon undervisar blivande läkare i den svåra konsten att bemöta patienterna på ett respektfullt sätt. Universitetet i Linköping har under många år haft en kurs i patientkonsultationer som löper genom hela den grundläggande läkarutbildning. Och där är Erika en av lärarna.
– Idag jobbar jag 30 procent som distriktsläkare på vårdcentralen Hjärtat i Vilbergen, men övriga 55 procent är jag lärare.15 procent av den tiden ägnar jag dessutom åt en uppföljande kurs i kommunikation för alla som hunnit längre i sin utbildning och jobbar som ST-läkare. Kursen är obligatorisk och har visat sig vara väldigt nyttig. Det är inte ovanligt att vissa faller in i den gamla "traditionella" läkarrollen och glömmer eller slarvar med hur patienten bemöts, säger Erika Rockborn. Det är inte att ta fel på hennes engagemang i denna fråga.
Själv har jag både av egna erfarenheter och i min roll som journalist träffat på många läkare som nog är duktiga men som inte förmår möta patienten med den respekt och öppenhet som alla har rätt att kräva. Erika håller med:
– Många anmälningar till patientnämnder och IVO handlar om att människor inte känner sig väl bemötta. Kommunikationen har inte fungerat.
Metoden är enkel. Det handlar om att ha en klar struktur för patientsamtalet där man börjar med att lyssna. Ber patienten beskriva oro och förväntningar på besöket innan man går över till den åkomma eller det problem som man söker för. Det handlar om att ta sig tid och att ställa följdfrågor där patienten får berätta om sin livssituation. Men hinner verkligen läkarna det?
– Ja absolut. Det visar sig att resten av besöket blir så mycket effektivare när patienten först får berätta. Därmed kan det verkliga problemet ringas in. Missförstånden blir färre, säger Erika.
Beroende på hur långt eleverna har kommit i sin utbildning får de öva på bemötandet. Först på varandra, sedan på frivilliga som simulerar patienter och slutligen också på riktiga patienter. Och samtalen blir alltmer komplext när nya moment förs in, som att ge svåra besked, prata om våld i nära relationer eller hantera notoriska googlare. Och hur klarar man ilska, gråt och skrik?
När Erika Rockborn själv utbildade sig till läkare var inte bemötande en lika viktig del av undervisningen. Hon har hunnit bli 60 år och tog sin examen för 35 år sedan. Hon drömde om att bli barnläkare. Hon har alltid älskat att umgås med barn och tyckte det föll sig naturligt. Men det slutade med att hon satsade på specialiteten allmänmedicin istället.
– När jag praktiserade på barnkliniken hade jag själv små barn. Att då möta svårt sjuka barn kom för nära. Istället vill jag träffa friska barn som bara var tillfälligt sjuka.
Hon menar att jobbet som distriktsläkare är det roligaste jobb man kan ha. Ingen dag är den andra lik. Och ingen patient är den andra lik. En 92-åring som klarar sig själv avlöses av en tonåring som är svårt deprimerad som avlöses av en post-covid-patient och som avlöses av nån som behöver få en kortisonspruta i höften.
– Då är man doktor på riktigt. Och lär sig något av varje patient bara man har tid att lyssna, säger Erika.
Men hur kom då författandet in i bilden? Det låter som att hon har fullt upp bara som det är. Till jobbet ska läggas privatlivet där hon under tre decennier födde fyra barn.
Jo, det behövdes en dramatisk sjukdom för att det skulle hända. Hon fick en stroke 49 år gammal. Hennes yngsta dotter var då bara sex år.
– Det var en riktig käftsmäll och jag blev förlamad i höger sida. Förlamningen gick tillbaka och redan efter fyra veckor tyckte jag att jag kunde börja jobba på halvtid.
Men det fungerade inte. Hennes hjärntrötthet gjorde att hon bokstavligen somnade på jobbet. Så Erika tog ett steg tillbaka och började skriva parallellt med att hon långsamt började vandringen tillbaka till jobbet.
– Skrivandet fanns redan tidigare. Jag älskade att fantisera ihop historier som blev noveller. Jag skickade till och med några till nån novelltävling men vann inget. Istället började jag nu skriva på mobilen. Det bara flödade ur mig.
Även om historierna är uppdiktade om distriktsläkaren Martin Lindahl så hade hon sina egna erfarenheter från ett långt yrkesliv att falla tillbaka på.
– Det roliga var att jag inte hade en aning om vad som skulle hända Martin innan jag började skriva. Skulle han få det barn som han längtade efter? Jag fick för övrigt många positiva reaktioner på att jag beskrev Martins längtan efter barn. Det är inte så vanligt att man skriver om mäns längtan. Det verkar vara ett kvinnligt privilegium.
Efter de tre böckerna var hon klar med Martin. Men skrivklådan fanns kvar och hon beslutade sig för at ge sig på deckargenren. Hon skapade polisen Alicia Lundberg, boende och stationerad i Göteborg.
– Det ställde helt nya krav på min fantasi men framför allt måste jag göra en gedigen research för att veta vad jag skriver om. Jag valde Göteborg för det första mordet sker på bokmässan i stan och då min man Peter har bott där. Hans hjälp betyder mycket och under de senaste tre somrarna har vi kuskat runt med vår lilla husvagn Pärlan. På ort och ställe har vi tillsammans studerat de platser som jag har velat ha med i böckerna. Ibland har vi fått byta plats för att det inte blev som jag tänkt mig. Vi har använt vår semester till detta och vi har kunnat förena nytta med nöje. Vi har besökt platser vi aldrig skulle ha besökt annars.
Det har hittills blivit tre böcker om Alicias förmåga att lösa mord. Den genren är hon inte klar med än. Så räkna med att ni fortfarande hittar Erika Rockborn i matköer, på bussar och tåg helt koncentrerad på mobilen. Och man vet aldrig vem hon är i färd med att ta död på.