Det är sådant jag tänker på ofta. Speciellt när jag är hemma. Det är en väldigt speciell känsla för mig att åka genom Finspång och bygden omkring idag. Jag bor inte här längre men det är hit jag kommer när jag kommer hem.

Jag går förbi min mellanstadieskola och ser en 10-årig Rebecca skrapa upp knä och armar på snåren i kärret. Jag åker förbi högstadiet och ser samma tjej, 14 år, sitta och gråta gömd bakom en pelare med ångest och självskadebeteende.

Jag åker hem till flickrummet och ser 16-åringen som packar och flyttar.

Jag tar ett varv på torget, ser 21-åringen som kommer hem utan ilska och med en enorm hemlängtan.

Jag ser in i spegeln och ser 28-åringen som inte ångrar någonting.

Alla de här sakerna som sker oss, bra som dåliga, leder oss framåt. Och hur små de än verkar har de betydelse för framtiden, och hur jävliga de än känns när de sker så tar de oss dit vi är menade att vara.

Vi delar berättelser, privata eller ur ett större perspektiv, och dessa berättelser blir till det som kommer att vara vårt historiska eftermäle och det som framtida generationer tar lärdom av.

Alla har inte ett så extravagant liv som Aurora Taube, eller går igenom samma tragedi som kvinnorna i häxprocessen. Det betyder inte att våra berättelser som sker nu är mindre viktiga och det finns så många fler personer och så mycket mer historia i vårt Finspång än man kanske tror.

Jag har valt att bli historiker för jag vill gräva upp det som varit och vårda det. För jag tror att allting hänger ihop i något större än bara en samtid, men vi har alla roller att spela i den väv som bildar Finspångs historia.

Vårt yttersta ansvar ligger i att fortsätta berätta, fortsätta lyssna och framför allt, fortsätta bry oss. Det är när människor slutar bry sig om sin egen historia och arvet vi lämnar efter oss som vi förlorar. Men efter året som krönikör här har jag svårt att tro att det kommer vara en fara för oss. Ingen berättar en så livlig historia som en östgöte och ingen mer villigt än en Finspångsbo.

Det du läser nu är min sista krönika, och jag hoppas att min skrivande tid har skänkt minst en person lite kunskap och glädje. Det har skänkt mig mängder av dessa två.

Goda ting tar inte slut.

Jag fortsätter forska. Ni fortsätter berätta. Historien är inte slut för någon av oss.