Den välkända vyn från E4 ligger inhöljd i dimma när Folkbladet besöker värdshuset Stenkullen i Åby. Maria Svensson, 66, tar emot i huset där tiden stått stilla sen hennes föräldrar köpte det 1957. Maria har stängt hotellet för julledighet och rummen är kalla och mörka. Det kostar på att värma ett hus på 600 kvadratmeter. Julledigt brukar hon alltid ha, men i år tar hon en längre paus än vanligt. Efter att dokumentären om henne sändes strax före jul har det varit "så mycket uppståndelse", lite för mycket för Marias smak.
– De började ringa redan under programmet, och man kan ju tycka att både de och jag kunde få se färdigt först, säger hon.
Sen har telefonen fortsatt att gå varm, många vill boka in sig på hotellet för att äta middag och uppleva den unika miljön. Helgerna fram till midsommar är i princip fullbokade.
– Jag hade en god vän här i trettonhelgen men vi kunde knappast prata för det ringde hela tiden.
Hade du förväntat dig den uppmärksamheten?
– Nej, det hade jag inte. Men för Jennys del (Widell, journalisten bakom dokumentären, reds anm.) är det ju jätteroligt. Hon har hållit på med det här i fyra år, säger Maria.
Vad har du fått för reaktioner?
– Det har nästan bara varit positiva. Fast det var en på Flashback som tyckte jag var "creepy", så nackhåren reste sig. Men när jag berättade det för Jenny sa hon att jag skulle vara tacksam. På Flashback kan de häva ur sig vad som helst tydligen.
Att Maria fått så kallade dic-pics, alltså bilder på manliga könsorgan i mobilen, är också något som folk har kommenterat.
– Men nu har det tagit slut, jag får inga längre, och det är ju skönt. Men jag har sparat dem förstår du! Jag har ett helt album i mobilen, säger hon och skrattar.
I dokumentären testar Maria att hitta kärleken via en dejtingapp, men man förstår att förhållandet med mannen hon träffade inte höll i sig. Men de är vänner och han var med på premiären av filmen, berättar Maria.
Hur går det med dejtingen nu?
– Jag har träffat en uppe i Norrland, jättetrevlig kille. Och han har varit på besök också. Men jag fick ju samtal av män efter filmen, de ringde och presenterade sig och undrade om vi skulle träffas. Jag tycker att det är tufft att de vågar.
Annars är det många som blivit berörda av innehållet i dokumentären, framför allt av situationen med Ostlänken som satt Marias liv på vänteläge.
– Jag äger sex hektar som jag inte kan göra vad jag vill med, jag kan inte sälja det för det är öronmärkt för Ostlänken, jag kan inte bygga på det för det får jag inte. Det är helt vansinnigt, när man äger en mark och inte får göra vad man vill.
De som sett dokumentären vet att Maria bett Trafikverket om inlösning av fastigheten. Det senaste mötet med dem gav inga klara besked, de kräver in kompletterande uppgifter om hennes ekonomi och hälsotillstånd bland annat.
– Jag behöver pengar för att kunna rusta huset. Jag vill att de löser in mig så att jag får pengar och kan göra vad jag vill. Då kan jag installera bergvärme eller något, de blockerar hela min livssituation.
Hur länge till håller du hotellet öppet?
– Det kan jag inte svara på. Vissa dagar har jag inte lust att göra någonting, det känns meningslöst att hålla på att jobba när man har det här hängande över sig. Jag kanske låter glad och pigg men i grunden mår man inte bra.