I Almedalen för 10 år sedan väckte det stor uppmärksamhet när de dåvande partisekreterarna Lars Stjernkvist (S) och Håkan Wåhlstedt (MP) berättade om att partierna till hösten skulle hålla ett gemensamt partiseminarium. Beskedet var mycket kontroversiellt; inte minst för många socialdemokrater. I går stod MP:s språkrör Åsa Romson på Almedalens scen. Jag var där. I den talrika publiken var det svårt att hitta en enda sosse som tyckte det var särskilt konstigt att S och MP utgör navet i en eventuell regering efter valet. Politiska normer förändrar sig snabbt ibland.

Annat i politiken är sig mer likt. Partier med regeringsvittrrande känselspröt är till exempel snabba med att försöka suga upp populära uppstickarpartiers frågor. Äldre miljöpartister minns säkert hur det var när MP mot slutet av 1980-talet plötsligt började stiga i opinionsmätningarna. Alla partier insåg faran. Alla "blev" miljöpartier. Det hjälpte inte. Miljöpartiet kom in i riksdagen i valet 1988.

2014 är det Feministiskt Initiativ som plötsligt har fått vind i seglen. På grund av partiledaren Gudrun Schymans vänsterlutning är det framförallt partier som V, S och MP som hotas av F! Schyman har ingen egen talartid från scenen i Almedalen. Vilket hon nog inte sörjde särskilt mycket i går kväll. Åsa Romsons tal var så Schymanskt som en kopia bara kan kan bli. Vita, heterosexuella, medelålders, bilåkande och flygande svenska män som äter kött och därmed orsakar odlingsförstörande klimatförändringar som drabbar sudanesiska risodlande kvinnor fick på skallen av Åsa Romson så att det sjöng om det.

Inget fel i det förstås. Varje parti står sig själv närmast ett par månader före ett val. Och det är heller inget snack om att det finns en manlig norm i samhället som är värd en omruskande snyting då och då. Men frågan är om inte Romsons Schymaniver var för naket ivrig för att gå hem?

Personligen har jag svårt för tilltaget att spela på rädslor i politiken. SD vill få oss rädda för invandrare. Alliansen vill få oss rädda för skattechocker med en ny regering. Miljöpartiet vill få oss rädda för klimatet. Om vi inte gör något om "fyra, fem år" så går katastrofen inte att undvika, sa Åsa Romson. Rädsla är kort sagt ingen bra grund för politik. Och definitivt ingen bra grund för regeringspolitik.