Jag älskar musik. Jag lever med den varje dag. Jag behöver den. Men ibland är det svårt att motivera sig. Ibland tar det emot att bevaka en spelning. När det regnar småspik och vinden kommer från alla håll ångrar man ibland sin förälskelse. Därför var sparken i röven från Tiger Bell inte bara behövlig. Den var ett måste. Det är stenhård aggresiv rockmusik. Där och då är det som balsam för själen.

Den skitiga punkversionen av Vi kommer att dö samtidigt ger liv åt den regndrabbade publiken som gör sitt yttersta för att förtränga vädret. Bra start på sista festivaldagen.