Det drar en påtaglig militärnationell bris genom den försvarspolitiska debattens salonger. Förmodligen har det betydelse att vi nu befinner oss i ett valår. De svenska medborgarnas förtroende för försvarets förmåga att försvara landet befinner sig på bottennivåer. Under Folk och Försvars konferens i Sälen, som avslutas med middag och dans i kväll, ärr det många partiledare som vill tala om försvaret av den svenska jorden.

Sakligt sätt kan denna nationella glidning te sig något märklig. Så gott som samtliga partier är nämligen överens om att det nu och för överskådlig tid framåt inte finns några militära hot riktade direkt mot Sverige. Hur saker och ting förhåller sig i verkligheterna är dock bara ena sidan av myntet. För politiken spelar bilden av verkligheternas händelser minst lika stor roll.

Bilden av svenskt försvar är i dag mycket mörk hos ett växande antal medborgare. "Enveckasförsvaret" dominerade förra årets försvarspolitiska debatt. Överbefälhavaren orsakade ett rejält rabalder när han konstaterade att Sverige endast har kapacitet att stå emot ett geografiskt begränsat militärt anfall under en vecka.

Som lök på laxen bjöd 2013 även på markbundna svenska Jas-plan när ryssarna genomförde flygövningar nära den svenska gränsen. Rapporter om personalförsörjningseländet som drabbat försvaret sedan värnplikten avskaffades har stått som spön i backen under året som gott.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hade självklart en poäng när han i sitt tal i söndags påpekade att det på sista raden finns en stor och bred partipolitisk uppslutning bakom den förda politiken. Inga partier i eller utanför hans regering har lagt skarpa förslag om kraftigt höjda försvarsanslag.

"Vi finansierar det försvar som vi har beställt", slog Reinfeldt fast från Högfjällshotellets scen i Sälen i söndags. Han fick detta besked att låta nästan lika statsmannalikt som hans företrädare Per-Albin Hanssons ord på Skansen i augusti 1939. "Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. (--) Vår beredskap är god", sa Hansson.

Hansson hade många belackare att hantera på sin tid. Det har Reinfeldt också. Värst är nog hans egen vice statsminister Jan Björklund (FP). Utöver det sedvanliga kravet på militär upprustning av Gotland överraskade Björklund genom att vilja återinföra något slags allmän värnplikt. Stefan Löfven (S) talade om "gränsskydd" och om försvar av det svenska territoriet. Jonas Sjöstedt (V) hade en liknande profil.

Om någon militär stormakt av någon outgrundlig anledning skulle slå till mot Sverige så är vi självklart rökta; sannolikt på mindre än en vecka. Så var det 1939 och så är det nu. Det som krävs för ökad säkerhet är så vitt jag förstår att Sverige har så pass hyggliga försvarsmuskler - till exempel signalspaning, moderna flygplan, attraktiv vapenteknologi och snabbmobiliserade elitförband - att vi skulle kunna ge vettigt stöd åt någon annan för att därmed också vid behov kunna påräkna eget stöd från andra.

Det vore synd om insikten om behovet av allianser blåste bort i den rådande militärnationella yran.