I dag håller statliga Vattenfall AB ett extra styrelsemöte. En ny vd ska utses. Enligt förhandsspekulationerna blir det troligen en norsk eller en finsk företagsledare som ersätter Lars G. Josefsson.
Bytet av vd är egentligen en pseudohändelse i sammanhanget. Josefsson var ändå på väg ut; likt andra höjdare omfattas han inte av arbetslinjen. Han har i god tid anmält till sin styrelse att han vill utnyttja möjligheten att gå i pension vid 60 års ålder. Vilket inträffar nästa år.
Bytet av vd är inte oviktigt. Vattenfall AB är en stor aktör på den nordeuropeiska energimarknaden. Den verkställande direktören i Vattenfall är en viktig person för klimatet. Det riktigt intressanta med Vattenfall är dock inte den verkställande ledningen utan ägarnas styrning och ambitioner med företaget.
Vattenfall har under flera decennier gjort stora och samhällsnyttiga insatser. Elförsörjningen till Statens Järnvägar och till industrierna har haft en avgörande betydelse för vårt lands utveckling. Början av 1950-talet var en glansperiod. Harsprångets vattenkraftverk invigdes och en kraftfull elledning drogs till Hallsberg; dåtidens stora järnvägscentrum.
Vattenfall var också en betydelsefull aktör i den svenska kärnkraftsutbyggnaden. Under 1970-talet kom Ringhals och Forsmark ut som stora elleverantörer.
Under sin tid som statligt verk och som – sedan 1992 – statligt bolag har Vattenfall således haft stor betydelse för Sveriges fossilglesa energiproduktion. Satsningen på vindkraftparken Lillgrund utanför Malmö har laddat Vattenfalls varumärke med än mer klimatsmart energi.
På senare tid har det emellertid gått snett. Jag är inte efter att partipolitisera saker och ting i onödan. Men det är ingen tvekan om att näringsminister Maud Olofsson och alliansregeringen har förvärrat situationen.
Alliansregeringens partier är splittrade i synen på statliga företag i allmänhet och på Vattenfall i synnerhet. Splittringen har uppenbart inneburit ett slags handlingsförlamning. Fraktionen som anser att Vattenfall ska styras på ett sådant sätt att bolagets värde förmeras maximalt inför en kommande försäljning; har hållit i taktpinnen. De – Centerpartiet – som vill att Vattenfall ska vara en frontspringare för experimentella satsningar på ny energiteknik; har fått vika ner sig. På något annat sätt går det inte att förstå de senaste årens laissez faire attityd visavi Vattenfall. Sedan 2007 har nya och mer klimatinriktade ägardirektiv varit på gång för bolaget. Men inget har hänt. Vattenfall AB har investerat hårt och tungt i tyska och holländska - i huvudsak fossilt baserade – kraftverk. Enligt Dagens Industri har företaget satsat runt 19 miljarder kronor på dessa förvärv. Ur ett svenskt industriellt och/eller klimatsmart intresse ter sig dessa investeringar som svårbegripliga. Det enda som uppnåtts är att Vattenfall AB har pumpats upp inför en eventuell försäljning.
Näringsminister Maud Olofsson har på egen hand trasslat till det för sig under de senaste dagarna. I stället för att agera som ägare har hon vid ett antal presskonferenser försökt att distansera sig från vad som händer i Vattenfall AB. Ansvarsavtalen för Vattenfalls kärnkraftsverk i Tyskland har enligt Ekot varit kända sedan mer än ett år. Olofssons näringsdepartement är representerade i bolagsstyrelsen och har haft full insyn. Maud Olofsson är därför milt uttryckt inte särskilt trovärdig när hon beskriver sig som ovetande och kritisk till att Vattenfall har tecknat dessa tyska avtal.
Maud Olofsson har låtit sig försättas i en situation som hon inte längre kan hantera. Vattenfall AB skulle kunna ha stora och viktiga uppgifter för klimatmedvetna innovationer på energiområdet. Bolaget var världsunikt med kabeln från Harsprånget till Hallsberg 1951. Med en klok ägarstyrning kan Vattenfall ges uppdraget att pröva sig fram till liknande innovationer i vår tid.
Christian Berggren är professor i industriell organisation vid Linköpings universitet. I den purfärska och utmärkta skriften ”Entreprenörskap och innovationer för hållbar utveckling (Entreprenörskapsforum 2009) skriver Berggren om Vattenfall historiska och framtida uppgifter. Christian Berggren konstaterar att den svenska regeringen ”idag inte använder möjligheten att som ägare påverka utvecklingen”.
Professor Berggren hävdar att ”även i dagens annorlunda energimarknad skulle Vattenfall kunna spela en aktiv roll för långsiktig omställning mot en fossilfri europeisk kraftproduktion. För närvarande använder dock Vattenfall huvuddelen av sina resurser för att köpa upp fossilbaserade producenter på kontinenten, vilket har förvandlat företaget till att bli en av Europas största kolkraftproducenter.”
Vattenfall har blivit en klimatskurk. Detta är inte avgående vd Lars G. Josefssons fel. Maud Olofsson måste ta sitt ansvar. Antingen ryter hon i rejält och ser till att besegra de allianskamrater som bara ser Vattenfall som en kassako. Eller så tvingas hon själv avgå. Så stort är misslyckandet.
Vad ska oppositionen göra?
Vore jag oppositionsledare så skulle jag kräva att Linköpings Aleksander Gabelic ska ta en plats i styrelsen för Vattenfall AB.