Om ett starkt socialt patos lyser igenom är det ingen tillfällighet. Curt Jinder växte upp i en statarfamilj på den skånska landsbygden i södra Börringe utanför Svedala. När hans mamma och hennes fem syskon blev föräldralösa 1910 såldes de på auktion. Statarsystemet avskaffades slutligen år 1945, då fick Curt Jinders pappa chansen att göra karriär via fackföreningen.
Familjen flyttade till Amiralsgatan i Malmö, på den tiden var det flotta kvarter. Mamman gick från tillvaron som fattig statarhustru till att vara fin dam i staden. Senare skulle pappans fackliga karriär fortsätta ända in i LO-borgen som förste förbundssekreterare.
- Jag gissar att jag i dag är den ende författaren med statarbakgrund. Det är klart att den verklighet som mina föräldrar upplevde lever vidare i mig. Jag har alltid haft en stark revanschlust.

<span class="mr">Fick jobb på Skanska
</span>Efter sjuårig folkskola tog Curt Jinder ströjobb och som 18-åring fick han värvning i armén. Det dröjde till 30-årsåldern innan han tog en examen som en del i hela familjens klassresa. Examen var i mekanik och han fick jobb som planeringsingenjör på Skanska och blev kvar där i nästan 20 år. Han skaffade sig en stor familj med fem barn, välartade levnadsförhållande och gick till jobbet varje dag i mörk kostym och slips.

<span class="mr">Riksspelman Åsa
</span> En präktig karriär, ett gott liv. Pappan måste ha varit nöjd?
- Nja, han ville faktiskt alltid att jag skulle bli musiker. Redan som åttaåring fick jag ett tvåradigt dragspel. Som elvaåring ett femradigt Hagström-dragspel. Det var enorma uppoffringar som krävdes av mina föräldrar för att kunna köpa det, säger han.
Men bortsett från hobbymusicerandet var musiken länge perifer i Curt Jinders liv. Ända till familjen på en bilsemester hamnade på Delsbostämman och såg ett gäng musikanter spela nyckelharpa. Curt anmälde sig till en instrumentbyggarkurs.
- Alla satt där med sina näbbstövlar och murarskjortor när jag gled in i min kostym efter jobbet. De kallade mig visst för begravningsentreprenören. Men det tog inte lång tid från att jag köpt det där konceptet och såg ut som dem.
Men framför allt fick han byggt en nyckelharpa som han själv och dottern Åsa lärde sig spela på. Hon skulle bli vår yngste riksspelman när hon 15 år gammal avlade sitt prov, men att Curt blev det på köpet var mest en slump.
- Jag tänkte kolla hur det gick till för att förbereda Åsa på det. Men jag klarade mitt prov med silverbasharpa och var plötsligt riksspelman jag med.

<span class="mr">Vikariat på Hall
</span>När han vid 55 års ålder slutade på Skanska ville han bli musiker och författare på heltid. Första boken skulle handla om anstalten Hall och Curt Jinder tog ett månadslångt vikariat på deras tvätteri som ett led i sin research. Han blev så engagerad i frågorna kring kriminalvård att han blev kvar till pensionsålder och avancerade till "sysselsättningsansvarig". Flera av hans totalt sju romaner, däribland den senaste "Hälsingehambo", handlar om kriminalvården.
- Förenklat kan man säga att Sverige måste bestämma sig för om det går att förändra människor, vilket jag tror, och därmed ge en meningsfull vård. Eller om fängelse enbart ska utgöra ett straff, då låser man in människor och inget annat. I dag är vår kriminalvård varken det ena eller det andra.
De senaste decennierna tycker Curt Jinder att det blivit sämre. Som en av personerna i hans senaste bok säger: "Det finns ingen förlåtelse".
- Det uttalandet speglar tidsandan. Det har blivit mindre och mindre humant med åren.
75-årsdagen firar Curt Jinder tillsammans med barn och barnbarn hemma i Norsborg. Mycket musik blir det och så fotbollssnack, misstänker han. Själv är han gammal supporter till Malmö FF som tröttnade på att inte ha ett hemmalag i Stockholm och med åren har han gått över till Djurgården. Men barnen är skeptiska.
- De säger att jag innerst inne är MFF:are. Min äldste son David är väldigt biten och Åsa var ett tag ordförande MFF Support Stockholm, säger han.