Vi möts vid Espressogrillen i Gräddö, Roslagen. Det är hit som John Ajvide Lindqvist brukar hänvisa journalister. Hemmet, några kilometer härifrån, är en fredad zon. Och numera så avstängt från omvärlden som det är möjligt, vilket passar John Ajvide Lindqvist perfekt för tillfället.
- Vi har inget internet längre eftersom åskan har slagit ner i modemet, och jag har dragit ut jacket till jobbtelefonen, säger han nöjt.
Någon mobiltelefon har han aldrig haft.

<span class="mr">Skräckmästare
</span>Att John Ajvide Lindqvist är efterfrågad just nu är inte så konstigt. Sedan han slog igenom med dunder och brak för ett par år sedan med "Låt den rätte komma in", som är på väg att bli film i regi av Tomas Alfredson, är det många som väntar otåligt på skräckmästarens nästa alster. I juni kom novellsamlingen "Pappersväggar", och liksom de två tidigare böckerna har den lovordats av kritikerna.
Det är egentligen av en rent praktisk orsak som det blev noveller den här gången. Många av de tio berättelserna i boken är biprodukter av romanerna.
- Om jag får en idé som jag inte vet hur jag ska gå vidare med, händer det att det blir en novell av den i stället.

<span class="mr">Musik är knepet
</span>Tre fyra timmar per dag tillbringar John Ajvide Lindqvist i skrivstugan, friggeboden på en klippa vid havet. Även om det ibland kan innebära att han sitter och stirrar in i väggen utan att komma på ett ord. Knepet för att komma i gång är rätt sorts musik.
- Ofta kör jag samma låt på repeat, "Yes sir, I am boogie" med MA Numminen till exempel, eller Svante Thuresson. Och så brukar jag spela tio av mina favoritlåtar med Morrissey. Jag kan dem så bra att jag inte hör dem längre.
Efter att ha skrivit ett antal sidor brukar han stanna han upp för att "se vad som händer". Är historien inne på rätt spår, verkar personerna trovärdiga?
- Ofta överraskar de mig, de säger konstiga saker som jag inte alls har tänkt mig.
Och det händer att han skrämmer upp sig själv rejält.
- Scenen i boken "Hanteringen av odöda" där en morfar gräver upp sitt döda barnbarn på kyrkogården var jätteruggig. Såna scener går väldigt snabbt att skriva, eftersom jag blir så rädd själv!
Men även om man kan tro att John Ajvide Lindqvist inte väjer för några hemskheter finns det något han aldrig skulle skriva om.
- Tortyr, säger han och ryser till.

<span class="mr">Ståuppkomik
</span>Innan John Ajvide Lindqvist romandebuterade hade han i flera år skrivit stå-upp-komik och manus till tv-serier. Romanmanusen däremot hamnade i byrålådan.
Det var inte förrän han återupptäckte skräckgenren, som han älskat som barn, som det började hända något.
- Min hustru undervisade i svenska och skulle prata om skräck. Då tänkte jag "det är ju j a g som kan det här, inte hon!" Jag skrev en novell som jag läste upp för min hustru. Den blev inte speciellt bra, men den blev väldigt spännande.
I ruset av den nyvunna självkänslan skrev han "Låt den rätte komma in". Och efter vampyrromanen följde zombies, troll och jättebläckfiskar. John Ajvide Lindqvist verkar ha ett outtömligt antal skräckhistorier inom sig, som måste ut.
Idéerna kan komma när som helst, när han åker båt och tittar ut över havet eller i duschen. Men grundidén finns där från början, i honom själv. Exakt hur det går till har han svårt att förklara.
- Med "Låt den rätte komma in" visste jag att den skulle handla om Blackeberg, hur orten reagerar när det kommer något hemskt dit, och att det skulle finnas en vampyr med.

<span class="mr">Bara skräck
</span>Numera känns det meningslöst att försöka skriva om något annat än skräck.
- Alla mina idéer drar åt det hållet. Jag vet inte hur det går till att skriva en roman utan monster och övernaturliga inslag, även om jag drömmer om att skriva den stora kärleksromanen ...
För hur mycket våld, äckel och övernaturligheter böckerna än innehåller så är det kärleken som är hans drivkraft. I bakgrunden finns kärleken till hustrun Mia, som han har varit tillsammans med i 14 år.
- "Låt den rätte komma in" handlar ju egentligen lika mycket om kärlek som om skräck. Om hur kärleken sträcker ut sin hand, visserligen från ett konstigt håll, men dock.
Den bok han skriver på nu utspelar sig i ett fiktionaliserat Roslagens skärgård.
- En liten flicka försvinner mystiskt och spårlöst under en utflykt på en is. Senare återvänder hennes pappa till platsen och då börjar det hända grejer ...
Men den här gången tvekar han inför att placera in boken i skräckfacket.
- Den drar mer åt fantasy, eller - den är mer en vanlig bok fast med spöken. När monstren kommer är de inte alltid snälla ... säger han kryptiskt.