Anna Kinberg Batra är ett politiskt proffs. En gång för något år sedan satt jag i närheten när hon drabbade samman med socialdemokraternas politiska proffs Mikael Damberg. Debatten mellan Kinberg Batra och Damberg var blixtrande spirituell, rolig, småelak, påläst och tankeväckande. Det ska sägas att debatten hölls i en avspänd miljö utan några stora insatser i potten. Men tro mig. När en ser och hör kvalitet så vet en vad en ser och hör.
10 januari kommer Anna Kinberg Batra att väljas till ordförande för Moderaterna. Valberedningens förslag i går var ungefär lika oväntat som prästens amen i kyrkan. Den nya partiledaren kastas rakt in i historisk hetluft. I det första nyvalet under hennes livstid ska hon pang på rödbetan agera som statsministerkandidat. Mycket står på spel.
Under det senaste decenniet har Moderaterna haft en tillvaro som inte går att jämföra med någon annan period i partiets historia. Moderaterna lämnade positionen som borgerlighetens fula ankunge och växte ut till en svan som under sina breda vingar samlade ihop till en allians. Resten är historia. Hennes företrädare var statsminister under åtta obrutna år. På Kinberg Batras axlar ligger nu snart makten att i grunden påverka hur fortsättningen av historien ska se ut för moderaternas del.
Hon har i grunden tre möjliga vägval. Antingen kommer hennes ledarskap att innebära en gradvis återgång till den fula ankungens ovalbara tillstånd; M blir ett högprofilerat liberalt högerparti som gillar ideologiska strider mer än budgettabellverk och propositioner. Det vägvalet känns dessbättre inte så troligt. Eller så väljer hon att fortsätta i den uppkörda fåran. Tala om Alliansen som vore den ett parti med en röst som ska hålla ihop i evigheters evighet. Det vägvalet känns dessvärre mer troligt. Det tredje vägvalet är lite mer vågat och kräver ett förnyande ledarskap. Här fordras att Anna Kinberg Batra bryter ny mark och vid sidan av alliansspåret rustar och förbereder sitt parti för ytterligare en utvecklingsfas; en fas där M gör sig redo för en möjligen nödvändig samverkan med Socialdemokraterna i och om ett regeringsansvar. Vad det lider är det nämligen inte alls otänkbart att politikens två stora aktörer kan hamna i ett läge där det mest proffsiga är att dela på makten och ansvaret under en period.