Inrikespolitiken i Sverige har skakats om rejält. Under det senaste decenniet har politiken varit mer intressant och spännande än på mycket länge. Tre tunga förändringar har inträffat: 1. Alliansens framgångsrika utmaning av socialdemokraternas regeringsdominans. 2. Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken som tredje största parti. 3. Socialdemokraternas minoritetsregerande ihop med Miljöpartiet. Var och en för sig och framförallt alla tillsammans har händelserna ritat om det politiska slagfältet i vårt kära fosterland.
Just nu står det mesta och väger. Nästa veckas riksdagsomröstning om budgeten ska passeras och genomläkas innan det är möjligt att ana vartåt det bär iväg för resten av mandatperioden.
Runt om ute i landet har de politiska strukturerna skakats om rejält. Den dominerande trenden är att Socialdemokraterna på alla ställen där det varit möjligt sagt upp sina av Alliansen påtvingade relationer med Vänsterpartiet. Det är - där inte personkemin och/eller andra lokala avvikelser har stort inflytande - betydligt mer naturligt för ett mittenparti med LO-stuk som S att regera med andra mittenpartier med tjänstemanna- och/eller bondestuk. De koalitioner, kvartetter och trojkor som nu leder väldigt många kommuner och landsting kommer vad det lider att ha en strukturerande effekt på rikspolitiken. Intresset för höger- eller vänstersvängar är minimalt ute i kommunerna.
Beklagligt nog för den nya regeringen så gick utvecklingen åt andra hållet i Stockholms stadshus. Där ska nu S försöka styra vår enda storstad tillsammans med V, MP och FI. Vilket redan har ställt till en massa bråk om Förbifarter och flygplatser som Stefan Löfven mycket gärna hade varit utan. Jag har svårt att tänka mig att det nuvarande styret i Stockholm klarar av sina uppgifter på ett vettigt sätt. Förhoppningsvis får finansborgarrådet Karin Wanngård (S) snart anledning att inleda förhandlingar med andra partier om ett mer funktionellt och verklighetsanpassat styre för staden.
Samarbetet mellan S och MP i regeringen kan mycket väl ha framtiden för sig; även om regeringen inte just nu toppar några listor på regeringsduglighet och sammanhållning. Sådant kommer med tiden. Och kommer det inte så kommer det något annat. Tiderna förändras. De gamla Socialdemokraterna finns inte längre. Alliansen går i viloläge. Sverigedemokraterna kaxar sig. Skönt, tänker jag att vi mitt i alltihopa har veteranen Margot Wallström som sköter det utrikiska och att finansministern Magdalena Andersson håller stånd mot alla som vill sprätta iväg pengar som inte finns.