I går kraschlandade politiken i ett ovisst extraval i mars nästa år. Kraschen beror i allt väsentligt på att partipolitikens kartor ännu inte är uppdaterade till dagens rådande verkligheter. Den gamla kartbilden där det fanns fem partier i riksdagen och där S alltid regerade har liksom dröjt sig kvar. Nu har vi åtta partier i riksdagen. Av dessa har fyra borgerliga partier relativt framgångsrikt styrt Sverige i åtta år. Det starkast växande partiet är oppositionspartiet Sverigedemokraterna; ett parti som alla de övriga sju partierna inte vill ta i med tång.
Statsminister Stefan Löfven gjorde inte det han sa att han skulle göra när S-MP-budgeten röstades ner i riksdagen i går eftermiddag. Han avgick inte. Istället meddelade han på en pressträff att han och hans regering sitter kvar, att ett nyval kommer att utlysas den 29 december och att valet ska hållas den 22 mars.
Partipolitiker av alla slag och deras stödtrupper gör nu allt för att skylla extravalet på någon annan. Det känns skönt att inte behöva förhålla sig till detta "skuldspel". Kyligt betraktat så är det ju så att regeringskrisen har varit latent sedan valnatten i september. Allt dåligt hände liksom på en gång vilket var det som utlöste extravalet. Det finns anledning att rikta en tacksamhetens tanke till SD som ryckte av plåstret nu. För samhället i stort hade det säkerligen varit mycket värre om den underliggande regeringskrisen förlängts.
Extravalet blir en andra chans för dagens politiker att göra skäl för arvodet. Att partipolitikerna misslyckades i höst är inget att säga om. Politikens kartor är inte uppdaterade. De nya verkligheterna har inte ritats in. Det har varit ett mycket låst läge där Alliansen har haft sin budget att försvara tillsammans och där Socialdemokraterna har tvingats in i vänsterns armar i ett försök att köpa sig en majoritet i budgetomröstningen. Och där beröringsskräcken till SD har styrt.
Det duger inte för politikerna att harva fram på samma sätt även efter extravalet. SD kommer inte att göra ett sämre val än i höstas. Om det är så att S och MP ska valkampanja tillsammans och att den gemensamma budgeten med Vänsterpartiet ska utgöra något slags valmanifest; då talar en hel del för att Stefan Löfven behöver tänka lite nya tankar om inte SD ska vara näst största parti i riksdagen efter extravalet.