Sveriges regering har nu erkänt Palestina som en självständig stat. Statsminister Stefan Löfven aviserade det kommande beslutet när han läste upp regeringsförklaringen för tre veckor sedan. I debatten som följt efter regeringsförklaringen har det ofta anförts att erkännandet av Palestina inte är särskilt dramatiskt eftersom 134 av världens länder redan har gått före Sverige.
Vilket är en rätt ointressant kommentar. Det viktiga i sammanhanget är att Sverige är - om Malta och Island ursäktar - det enda någorlunda stora västland som erkänt Palestina. Flera av de forna kommunistländerna, som numera är medlemmar i EU erkände Palestina när Sovjet fortfarande höll i styråran. Men av de 15 EU-länderna som var medlemmar före östutvidgningen är Sverige det enda land som erkänt Palestina.
Jag ska erkänna att jag inte blev särskilt upphetsad när Palestinaerkännandet annonserades i regeringsförklaringen. En drogs liksom bakåt några decennier till Yassir Arafats och Olof Palmes glansdagar. Det hade känts mer vågat och nytt om den nya regeringen anmält att den avsåg att söka riksdagens stöd för att sända JAS plan för att delta i den internationella koalitionens bombningar av terrorgruppen ISIS ställningar i Irak och Syrien. Ett sådant beslut hade på ett helt annat sätt visat handlingskraft i en akut konflikt i världen. En konflikt som dessutom har starka samband med flyktingsituationen i Sverige.
Därmed inte sagt att jag har något absolut emot regeringens erkännande av Palestina. Visst är det folkrättsligt lite skakigt. Men sådant har UD ägnat sig åt förut. Såväl Kroatien som Kosovo erkändes innan det var glasklart att regeringarna hade kontroll över sina territorier. Och inte är det så tokigt kanske att ett i övrigt mycket skötsamt EU-land som Sverige på detta sätt markerar missnöje med EU:s valhänta försök att bedriva en gemensam utrikespolitik.
Kritiken mot det svenska erkännandet är inte särskilt omfattande vare sig in- eller utrikes. USA och Israel har sagt det förväntade; utan att ta till brösttoner. Att Israel kallar hem sin ambassadör för konsultationer är både lätt att förstå och inget att förvånas över. I vår egen lilla damm är det väl så att Carl Bildt gärna hade velat göra det som Margot Wallström gör nu; om bara Alliansen hade tillåtit honom. Kritiken från de borgerliga går ut på att erkännandet kommer "för tidigt". Vilket i allt väsentligt är en variation på alla oppositioners formulär 1 A: För lite och för sent.
I sakfrågan som sådan är ingen part i långa loppet hjälpt av soloåkande småländer. Jag hoppas att regeringen framöver håller samverkan med EU högt. Jag hoppas också att jag är ute i helt ogjort väder när jag här anar en blinkning till den nostalgiska S- ådra som rymmer en längtan tillbaka till den forna tid då Sverige for runt i världen och talade med klar och tydlig röst. Och knappt någon brydde sig ett dyft.