Den brittiska vänstertidningen New Statesman bjuder i sin senaste utgåva (8 december) på en av de saftigaste sågningarna av socialdemokratin som jag läst på år och dag. Den som hållit i pennan är den i Storbritannien relativt välkände debattören Neal Lawson.
Lawson intar ett slags anarkogrönsocialistiska ståndpunkter där sådant som globala skatter och marknadsbegränsningar mixas med kortare arbetstid, hårdare utsläppskontroller och direktdemokrati.
Om hans råd inte hörsammas av socialdemokratin så kommer S-partierna i bästa fall att snart vara helt irrelevanta; i värsta fall går socialdemokratin utrotningsdöden till mötes.
För dagen lämnar jag Lawsons hälsotips till Socialdemokratin åt sidan och koncentrerar mig på hans sjukdomsdiagnos som han på sant brittiskt debattsätt presenterar i form av ett antal "bevis" (evidence)
1. Socialdemokrater sitter förvisso i ett antal av världens alla regeringar; bland annat i Sverige, Danmark, Frankrike, Tyskland. Regeringsmedverkan är dock mest slumpmässig och/eller beror på högerns tillkortakommanden. Ingenstans står att finna ett S-parti som är på intellektuell och samhällsorganisatorisk offensiv där det ens kan anas meningsfulla och alternativa politiska projekt.
2. Detta beror på att det som under stora delar av 1900-talet gjorde socialdemokratin stor och stark; inte finns längre: En trogen och växande arbetarklass som "given väljarbas", kollektiva erfarenheter av krig och av ett aggressivt Sovjet som gjorde västerländska kapitalägare intresserade av historiska kompromisser med socialdemokratin. Allt detta är borta.
3. Rekordåren - från andra världskriget och några decennier framåt - uppfattas fortfarande och felaktigt av många socialdemokrater som "normen för det goda samhället". Rekordåren var i själva verket ett hack i historien; inget mer.
4. I avsaknad av yttre framgångsfaktorer fokuserar S enbart på att välja rätt ledare som på något mystiskt sätt ska föra S tillbaka till det goda samhället.
5. Tiden har inte stått still. De yttre faktorer som gav S råg i ryggen på 1900-talet har inte bara försvunnit. De har ersatts av hotande krafter som globalisering och individualisering.
Lawsons diagnos är överdriven men intressant. Socialdemokratins strukturella problem är att samtiden skaver. Framförallt är det individualiseringen som stör. I det klassiska känslokluster som fortfarande har betydelse sätts kollektivets intressen och styrka närmast ryggmärgsmässigt i motsättning till individuella livsstilar och val. Där har S en resa kvar att göra för att våga släppa snuttefilten från 1800-talsideologier, landa på riktigt i nutiden och för att en gång för alla befria sig från det historiska oket att behöva vara något förmer än ett nutida, hyfsat stort, jämlikt och oftast regeringsdugligt parti bland andra.