1988 fick Sverigedemokraterna 1118 röster i riksdagsvalet. Partiet växte - men ganska sakta - under 1990-talet. Det stora steget kom 2002 då SD närmade sig 80 000 röster. I sitt nionde riksdagsval 2018 är det enligt många förståsigpåare inte otroligt att SD når upp till 1 miljon röster.
Under det dryga decennium som SD varit ett relativt stort parti har diskussionen om "vems fel det är att SD växer" varit intensiv i de politiska salongerna. Så sent som i söndags hävdade till exempel Csaba Bene Perlenberg på Göteborgspostens ledarsida att "LO bär stort ansvar för SD:s ökning."
Perlenbergs anklagelse är felaktig. LO har inte mer ansvar för SD än vad Moderaterna, Konsum, Kennelklubben eller Folkbladet har. SD:s framgång är SD:s ansvar. Om något absolut måste pekas ut som pådrivande orsak för partiets tillväxt så är det nog faktiskt just sådant som det Perlenbergska antagandet om utomståendes skuldbörda som är problemet. Tanken är smått bisarr om en tänker efter. Varför skulle det vara någon annans fel och skuld att ett parti envetet mal på och efter 22 år lyckas ta sig in i riksdagen?
Att jag inte sympatiserar med SD:s migrationspolitik ska inte förväxlas med tankar om att det måste vara några fel på de som tycker annorlunda. Eller med konstiga tankar om att utifall bara någon med ansvar gjort bättre ifrån sig så hade SD stannat kvar på 1988 års nivå. Just sådana förväxlingar är emellertid väldigt vanliga när det kommer till SD. Och just sådana förväxlingar är nog en starkt bidragande orsak till SD:s framgång. Knappt någon i politiken har brytt sig om att diskutera sverigedemokraternas politiska förslag.
Knappt någon i politiken har ens på allvar brytt sig om det invandringspolitiska fältet. De flesta har varit upptagna med att tjattra om fenomenet SD som sådant och om vems fel - högerns, vänsterns, vädrets - det är att SD blivit stort. SD har väl helt enkelt likt det något äldre Miljöpartiet passat på att hoppa in i riksdagen eftersom det var möjligt. En myriad av olika händelser bröt ner de hierarkiska partistrukturerna från förr.
S krympte, M ville regera, C tappade landsbygden, elektronik och digitalisering öppnade världen, folk blev mer ombytliga i sina tankar och i sina val. Ett nytt samhälle växte fram. Som alltid på gott och ont. Och som alltid utan att det går att säga att om bara LO eller någon annan gjort något annat så hade det nya aldrig kommit.