Regeringens inbjudan till bostadspolitiska överläggningar tycks ha landat i god jord ute i samhället. De reaktioner jag snappat upp från byggföretagare och bostadspolitiker är nästan odelat positiva. Det som inte minst skapar positiva vibbar är att finansminister Magdalena Andersson ska leda förhandlingarna. Det markerar tyngd och pengar och reformer. Det är också en bred reformagenda som regeringen anslår i sin inbjudan till de övriga partierna i riksdagen. "Ingen sten ska lämnas ickevänd", som statsminister Stefan Löfven lät orden falla i riksdagens partiledardebatt i onsdags. Han markerade i nästa andetag att han inte kunde tänka sig några "marknadshyror" eftersom dylika hyror enligt statsministerns världsbild tenderar att enbart gå upp. Vilket är en av dessa uttjatade retoriska knutar som breda förhandlingar kan hjälpa till att lösa upp.
När det gäller bostadsrätter och egna hem finns sedan länge en fungerande marknad där tillgång och efterfrågan gör att en stor villa där få vill bo kan vara flera gånger billigare än en etta där alla vill bo. Problemen handlar om hyresmarknaden.
Som det statliga Boverket rapporterade om i början på året så är det uppskattningsvis 900 000 hushåll i Sverige som har så pass låga inkomster att de har svårt att klara av dagens hyresnivåer. Denna stora grupp människor har idag ingen hjälp av de hyresregleringar som styr över hyresrätterna. I en omreglerad marknadsmiljö öppnar sig naturligtvis inget himmelrike för alla dessa fattiga människor. Men chanserna för att de ska bli sedda och intressanta växer. Vi behöver inte vara några siarpersoner för att förutspå ett växande utbud av billigare bostäder. 900 000 hushåll är knappast en marginell grupp. De kommer att påverka marknaden rejält. Staten kommer att behöva hjälpa till - det finns till exempel många intressanta förslag om höjda och riktade bostadsbidrag, om förmånligt bosparande, om skatteförändringar, om mer industriell (och billigare) bostadsproduktion och en mängd annat stort och gott.
Inbjudan till breda bostadsförhandlingar visar att regeringen visar regeringslust och parlamentarisk insikt. Det jag inte begriper är däremot varför det är så viktigt för S och MP att bjuda SD på ännu en martyrroll genom att utestänga partiet från förhandlingarna?
Det vore intressant att se de bostadspolitiska argument som styrde det beslutet.