På bara några få år har Sveriges säkerhetspolitiska situation förändrats radikalt. Rysslands politiska ledning uppträder alltmer aggressivt och illavarslande storryskt. President Putin skramlar inte bara med vapnen. Ryssland bidrar militärt till upprorssidan mot grannlandet Ukrainas regering. Det militära agerandet sätter en rad andra händelser i ett annorlunda och mer dramatiskt ljus än vad som annars hade varit fallet. Ryska kränkningar av svenskt luftrum förekommer mer frekvent nu än tidigare. (Eller i vart fall är det så att Försvarsmakten oftare rapporterar om sådana kränkningar nu.) Den militära insatsen mot "undervattensverksamheter" i Stockholms skärgård känns mer hotfull nu än vad liknande händelser gjorde i början på 1990-talet. Då var Ryssland på dekis efter kommunismens sammanbrott. Nu är väl inte Ryssland på grön kvist direkt. Vladimir Putin har dock inrättat ett väldigt auktoritärt styre som steg för steg rustat upp den militära slagkraften.
Det är omöjligt att sia om vad den ryska statsledningen har för ambitioner i vår del av världen framöver. Säkerhetspolitiska experter förutspår starka politiska konflikter om naturtillgångarna i Arktis. Tillgången till Östersjön är även det en fråga som rymmer många spänningar och konflikter. Att Ryssland mer tydligt bröstar upp sig militärt och politiskt mot USA, Nato och EU är mer än uppenbart. Om detta mest är ett uttryck för nationell självhävdelse eller om det finns faktiska och reala skäl för krigsoro i Baltikum och Norden känns alltmer som en öppen fråga. En öppen fråga som i sig själv utgör en allvarlig skärpning av läget. Skrämselbudskapet från Putin når tydligt upp över ytan: Räkna inte bort Ryssland i världspolitiken.
För den nytillträdda svenska regeringen blir hållningen till Ryssland och till det militära försvaret en tidig prövning på ledarskap och politiskt hantverk. Försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Stefan Löfven testas i en svår gren. Att framför mikrofoner och kameror bestämt fördöma all utländsk militär aggression mot Sverige är en ganska lätt sak för stabila politiker som Hultqvist och Löfven. Nästa steg är svårare. Vilka politiska konsekvenser kommer det spända säkerhetspolitiska läget att få? Ska Sverige börja en marin militär upprustning nu för att om 5-10 år disponera över en stridsflotta som kan hävda sig i Östersjön? En politisk plattform finns förvisso i Försvarsberedningens senaste rapport. En stor majoritet av riksdagens partier uttalar sig i hårda ordalag om Rysslands aggressivitet och om vikten av ett skarpare svenskt militärt försvar. Ska vi gå åt det hållet så krävs betydligt större anslag till Försvarsmakten än vad något parti andats om hittills. Och till veckan ska budgeten läggas.