Allt annat än hyfsat låga förväntningar på budgeten som kom i går hade varit orimligt. En budget som läggs efter ett regeringsskifte plågas alltid av den hårda tidspress som råder för budgetmakarna. Lägg därtill att det ena av de två styrande partierna aldrig har suttit i regeringsställning tidigare. Det andra partiet har förvisso snudd på världsrekord i regeringsinnehav. Men det var åtta år sedan sist. Den samlade regeringserfarenheten hos socialdemokratiska statsråd och statssekreterare är tämligen blek. Ovanpå dessa besvärliga omständigheter skall dessutom adderas att regeringsbudgeten av basala överlevnadsskäl har förhandlats fram tillsammans med Vänsterpartiet.
Den tredje december förväntas riksdagen votera om budgetalternativen. Allianspartierna kommer att rösta på sitt gemensamma budgetförslag. För att inte regeringen ska falla den där onsdagen i december så behövs rösterna från det lilla vänsterpartiets ledamöter. Maktmatematikpolitik; för att uttrycka saken med ett ord.
Vänsterpartiet har verkligen sugit ut allt som varit möjligt ur sin utpressarposition. Ska vi tro på ens hälften av allt som basunerats ut på presskonferenser så är det ingen måtta på allt fint och vackert som V har lyckats rädda och förbättra. Inget fel i det. Det gäller att passa på medan chansen finns. Snart nog kan den politiska scenen vara en helt annan. Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson beskriver läget på ett bra sätt i ett pressmeddelande i går. Hon påpekar att den fina budgeten är ett resultat av samarbete vänsterut. Och fortsätter: "Det är detta val som regeringen kommer att stå inför gång på gång under den kommande mandatperioden: höger eller vänster?"
Det är viktigt att påpeka att denna gång hade regeringen inget val. Utöver SD fanns det bara V att förhandla med. När väl slutvoteringen om denna budget är över så är situationen en helt annan. Då har regeringen chansen att börja föra en politik som utvidgar den parlamentariska valfriheten i såväl Rosenbad som i riksdagshuset. Den chansen har Stefan Löfven inte råd att missa. För att få upp sysselsättningen, hålla ekonomin i ordning, ta sig an tunga frågor om energiförsörjning och säkerhetspolitik och för att se till att kostnaderna för socialförsäkringarna, migrationen och svartarbete inte rusar iväg så krävs helt andra samarbeten i riksdagen framöver.
De borgerliga partierna har givetvis ett ansvar att skapa goda förutsättningar för Sverige under den nu inledda mandatperioden. Ingen förväntar sig att till exempel Center- och Folkpartierna helt plötsligt ska börja stödja en politik som de anser vara helt fel. Men att de från och till ska jämka ihop sig med S och MP i förhandlingar där det ges och tas; det är en rimlig förväntning. Det största ansvaret har förstås statsministern. Det är nu han kan börja välja hur han vill ha det.