För någon vecka sedan damp det ner ett tjockt och efterlängtat bokpaket hos mig. Det var den fjärde upplagan (!) av Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser." Första upplagan av den prisade och rosade boken kom redan 2011. I den färska utgåvan har Mikael Holmström skrivit ett nytt kapitel om mars 2014 då Ryssland naket och öppet bröt mot den europeiska säkerhetsordningens grundläggande regel om att gränser mellan länder inte får ändras med våld. Rysslands annektering av Krim och understöd av uppror mot den ukrainska staten skärpte i ett slag de säkerhetspolitiska utmaningarna för Sverige.
Tyngdpunkten i Mikael Holmströms bok är en unikt grundlig och samtidigt populärpolitisk genomgång av Sveriges nära förbindelser med Nato alltsedan den västliga försvarspakten bildades några år efter andra världskriget. Att ett västland knyter förtroliga band med Nato är givetvis inget konstigt. Det väldigt speciella med Sverige är att vårt mycket nära umgänge med Nato föregick under ideliga trumpetstötar om motsatsen. Det finns inget annat ord än "dubbelspel" för att beskriva hur de socialdemokratiska regeringarna har hanterat säkerhetspolitiken under det senaste halvseklet. Utåt predikades alliansfrihetens välsignelse. Inåt var Sverige så nära Nato som det går att komma. Den stora frågan är varför socialdemokratin ansåg att dubbelspel var den bästa strategin? Det finns två frågor om varför. Svaret för epoken före Sovjetkommunismens kollaps kan vara att man med hänvisning till vårt geografiska läge och till den rådande uppdelningen av Europa i öst och väst ansåg att det gynnade Sverige bäst att uppträda som man gjorde. På frågan om varför Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist uppträder visavi Nato som de gör idag; på den frågan finns inga förnuftiga svar.
Förmodligen är det som Per T Ohlsson resonerade i sin kolumn i Sydsvenskan i går att alliansfriheten är en nedärvd "trossats" från förr. Som bekant så har förnuftet svårt att bita på trossatser. Men idag luras ingen. De enögda partigängarna har tagit slut. Det kalla krigets dubbelspel var begripligt. Dagens dubbelspel är helt obegripligt. Lika bra att vända på kuttingen snabbt och rejält. Med tanke på dagens säkerhetspolitiska allvar skulle Socialdemokraterna kunna stiga i värde rejält om de visade sig vara svaga i tron.