I dag är det första måndagen i den första hela arbetsveckan för Stefan Löfven och hans nya regering. Det nya politiska maskineriet rullar så sakta i gång. Valet och valrörelsen försvinner i ett behagligt, historiskt töcken. Väljarnas besked till politikerna kan egentligen bara tolkas som en stabil uppslutning för en traditionell mittenkurs i politiken. Ungefär 70 procent röstade på den forna Alliansen och Socialdemokraterna. Väljarnas tydligaste medskick utöver detta var missnöje med invandringspolitiken. Någon längtan efter vänster- eller högerexperiment går definitivt inte att utläsa i väljarnas utslag. Stefan Löfvens färdriktning är således ganska bestämd.
Hur utfallet sedan blir i verkliga livet är en annan femma. Det är upp till riksdagens partier att bestämma hur det ska gå. För att kunna hålla en rimlig mittenkurs i politikens tunga frågor så räcker det inte med Löfvens socialdemokrater och med en stundtals motspretande grön riksdagsgrupp. Det vill till att andra partier - kanske framförallt Centern och Folkpartiet - värderar möjligheten att kunna påverka politiken högre än chansen att kunna jäklas med sossarna.
Visst förstår jag att det kliar i fingrarna på ledande politiker i partierna som just nu håller på att flytta in i riksdagen efter ett förlustval. Om de vill så kan de till exempel sitta med armarna i kors och se på medan Löfven kokas i Sjöstedts vinstnojeolja. Partipolitiskt är detta ett högst tänkbart scenario. Oppositionen är trots allt i opposition. Uppdraget att rädda regeringen står inte högst upp på dagordningen. Går det riktigt illa så kan S emellertid tvingas till en uppgörelse som om den realiseras innebär nedläggning av ett mycket stort antal framgångsrika och uppskattade vård- och utbildningsföretag. Frågan är om Annie Lööf, Jan Björklund, Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra tycker att det är ett rimligt offer att lägga på den partipolitiska kampens altare?
Riksdagen ser ut som den gör. Alla är överens om att en S-MP-regering är den enda tänkbart tillgängliga. Stefan Löfvens ledarskap bygger på utsträckta händer och på effektiva samarbeten. En klok borgerlighet tar - om inte annat så av upplysta egennyttiga skäl - emot några av de där händerna och ser till att Sverige rullar på i det breda mittfältet.