Centerpartiets ledare Annie Lööf är - eller var i vart fall vid senaste mätningen - Sveriges mest förtroendeingivande partiledare. Det är inte illa gjort av en politiker som var mer utskälld än de flesta när hon startade sin partiledarbana. Annie Lööfs segersiffra i mätningen var visserligen så låg som 27 procent som kände stort eller mycket stort förtroende. Annie Lööf skuggades också på decimalen av Stefan Löfven och Anna Karin Batra.
Men den som kommer först är vinnare. Så är det.
Annie Lööf är numera vad vi brukar kalla för ett flöte för sitt parti. Hon drar upp Centerns opinionssiffror till de höjder där förvisso en socialdemokrat eller moderat skulle dö av skam och nesa men där en centerpartist känner sig ovanligt trygg och stor. Att röra sig mellan sex och sju procent i opinionen är faktiskt synonymt med att tampas om rollen som Sveriges fjärde största parti.
Det som ligger Annie Lööf i fatet är Centerpartiets dubbla profil av liberalism och landsbygd. Ingendera av dem är en vinnarprofil i Sverige. Eller i vart fall har det inte varit så tidigare. Och osvuret är kanske bäst. Svensk inrikespolitik är i en sökande och prövande fas. Det finns sannolikt utrymme att växa för den som tar initiativet. Men att svenskarna plötsligt skulle bli väldigt liberala och frihetliga har jag svårt att tro. Någon slags ny variant av 1960- och 70-talets gröna våg ut på landet är väl lättare att tänka sig. Det där med att söka sina rötter och gräva där man stod är emellertid som sagt inte så där alldeles lätt att förena med liberalism.
Personligen skulle jag verkligen uppskatta om liberalismen fick lite mer syre i svensk inrikespolitik. Debatten skulle bli spänstigare och säkerligen mer fruktbärande om de styrande mittenkrafterna fick utstå eld inte bara från konservativa till höger och vänster utan även jagas av liberaler av olika kulörer.
Liberalers positiva människosyn, obändiga tro på frihet och ofta oomkullrunkeliga krav på demokrati och öppenhet må för det mesta vara nästintill omöjligt att helt förena med regerandets vedermödor. Men medge att det är uppfriskande med människor som tror att det mesta fixar sig om människor befrias från gränser och hinder och tankarna tillåts flöda fritt.
Så lagom lycka till Annie Lööf! Hon kanske inte inom överskådlig tid lyckas göra om partivännen Thorbjörn Fälldins bedrift att bli statsminister. Och det är kanske - handen på hjärtat inte så mycket att stå efter heller. Hedersmannen Fälldins statsministerperiod på 1970-talet minns nog de flesta som ett exempel på hur illa det kan gå när tron på idéer krockar med uran och betong.