Rikspolitiken är inne i ett osäkert läge. Regeringen har ett svagt mandat. Regeringspartierna är ovana. Statsministern är färsk i partipolitiken i allmänhet och i regering/riksdag i synnerhet. Det största oppositionspartiet har ingen ledning. Det ”åttonde partiet” SD växer så det knakar. Budgetförslaget som nu ska börja manglas i riksdagen har ingen majoritet. Som PM Nilsson så riktigt påpekar på DI:s ledarsida (27/10) så finns det definitivt inget underlag vare sig bland väljarna eller i riksdagen för en utpräglad vänsterpolitik. Samtidigt är statsministern helt beroende av stödet från V för att överhuvudtaget ha någon chans att få igenom sin första budget. Kort sagt ett knepigt läge för Löfven.
Agitationen från borgerligt håll mot Stefan Löfven är stundtals något överdriven. Milt sagt. PM Nilsson hävdar till exempel att statsministern har börjat låta som en ”kommunist” som har slängt allt vad företagarperspektiv heter överbord. Låt gå för att behovet av röstköp från Sjöstedts lilla skara innebär att bilden av regeringens ekonomiska politik domineras av skatter och bidrag som höjs. I det stora hela handlar det dock om tämligen marginella ändringar och justeringar. Kritik av storsläggeslaget mot regeringen Löfven är bara möjlig att argumentera för om en anser att denna budget ska ses som ett första litet steg i en kommande total vänsteromläggning av politiken. Vilket är en helt orimlig ståndpunkt då det som PM Nilsson själv påpekar inte finns något underlag för en sådan politik i riksdagen. Och även om så vore så är Socialdemokratin inte något förborgerligat vänsterparti som innerst inne när revolutionära drömmar á la vänstern. Socialdemokratin är ett hyggligt och kompetent regeringsparti av mittenkaraktär som har starka historiska band till LO-facket.
Detta parti vill nu försöka åstadkomma några vettiga saker med sitt regerande. Tre tunga områden och ett ramverk dominerar: 1. Öka antalet arbetade timmar. 2. Förbättra kunskapsresultaten i skolan. 3. Säkra svensk energiförsörjning; gärna med lite mer förnybart producerad el i portföljen. Ramverket är en offentlig ekonomi i god ordning och reda som inte lyssnar på de förrädiska tongångarna om att återigen börja spendera pengar som inte finns – och som aldrig kommer att finnas mer än som drömmar om framtida dynamiska effekter.
Detta är socialdemokratiska ingångsvärden i en förhandlingsprocess som bör omfatta större delen av riksdagen. Kanske behövs ytterligare några talmansrundor för att få till det på bästa sätt. Men så vad då? Det är inte hela världen.
Jag är optimist. Jag tror att det kommer att gå bra.