Riksdagspartierna är oerhört trögrörliga jämfört med sina kollegor i kommuner och landsting/regioner. Medan lokal- och regionalpolitikerna uppvisar stor anpassningsförmåga och nytänkandekraft så beter sig riksdagspartierna som utdöda djur som försvunnit ur evolutionen eftersom de inte förmådde förändra sina vanor när klimatet och konkurrensen förändrades.
Riksdagspolitiker av alla de slag talar även i det dramatiska extravalets skugga om hur viktigt det är med minoritetsregeringar. Det kommer strida strömmar av käcka, fräcka och korkade förslag på lagar och regeländringar som ska förbjuda och/eller förhindra att minoritetsregeringar fälls i riksdagen.
"Normaltillståndet i Sverige är minoritetsregerande"; så lyder mantrat från Helgeandsholmen och Rosenbad. Vilket är helt fel. Normaltillståndet var under flera decennier att en S-regering utan egen majoritet styrde landet med hjälp av riksdagsledamöterna i dåtida VPK. Från och till har även C, MP och V tjänstgjort som stödparti i riksdagen för en S-regering utan egen majoritet. 2006 bildade Alliansens fyra partier en majoritetsregering. 2010 skedde trendbrottet. Reinfeldts 2:a regerade i minoritet. Och åkte på bakslag då och då. 2014 kom raset. Löfven tvingades anmäla att ett extraval kommer att utlysas sedan regeringen åkt på dundertorsk i voteringen om budgeten.
Riksdagspolitikerna behöver anpassa sig till det nya läget med åtta partier och med ytterlighetspartier. Kollegorna ute i landet som får ta de stora smällarna av riksdagens misslyckade invandringspolitik - stora kostnader, stora spänningar och stora SD-partier - har visat stor utvecklingskraft och bildat nya majoriteter oftast utan V, alltid utan SD , inte så sällan med S, C och FP och ibland som i till exempel Eskilstuna och Söderköping innehåller majoriteten både S och M.
Riksdagspolitikerna har precis samma majoritetsbyggande uppdrag som de lokala politikerna. Det är inte SD:s fel att minoritetsregeringar fälls. Minoritetsregeringar som inte har säkrat sin rygg ska åka på däng. Det är grundläggande i parlamentarismen. Riksdagspartierna kan inte återigen stå där den 23 mars och säga att "läget är låst" och återigen bilda en svag regering. Blir det så; ja då är det uppenbart att vi behöver några nya riksdagspartier som inte sitter fast i det förgångna.