Häromdagen samlades socialdemokraternas Gamla garde under takåsarna på Slottsgatan i Norrköping för att diskutera valresultatet. Ett fyrtiotal livserfarna och politiskt väl bevandrade kvinnor och män satt runt borden. Sverigedemokraterna dominerade samtalet. Jag var där.
Flera av talarna efterlyste ett annat förhållningssätt till SD. Eller i vart fall till SD:s väljare. Jan Bohman (S) är kommunstyrelsens ordförande i Borlänge. Han var inte med på Gamla gardets möte i Norrköping. Däremot är även hans tillvaro starkt präglad av Sverigedemokraterna. Det gamla S-fästet Borlänge påminner en hel del om Norrköping. Skillnaden är framförallt att Norrköping är en betydligt större stad. I Borlänge fick SD nästan 19 procent av rösterna i kommunalvalet. Bohman planerar nu att bilda majoritet med Centern och Folkpartiet för att ge SD som parti ett stort inflytande. Jan Bohman intervjuas i senaste (33) numret av tidningen Dagens Samhälle: "Det är viktigt att inte vända SD-väljarna ryggen även om jag vänder deras valda företrädare ryggen", säger Borlängesossen till tidningen. Det Bohman säger i intervjun stämmer mycket bra med den allmänna meningen bland talarna på Gamla gardet i Norrköping.
Så vad göra åt saken? Är detta en tulipanaros som det är hyfsat lätt att tala om på möten men som när det kommer till verkstad inte blir så mycket med?
Borlänges Jan Bohman är självkritisk. Han konstaterar att SD är antietablissemang. Där är det svårt för S att utmana. "Har man styrt en stad i 70 år är det inte så lätt att hävda att man inte är etablerad", säger Bohman. Så är det naturligtvis. Däremot kan ju även en etablerad politiker lämna de "övergripande perspektiven där det pratas mycket makro" för att i stället ge sig mer direkt i kast med de vardagssituationer där människor anser sig ha blivit negativt drabbade av invandringen. På det området tänker Jan Bohman "rannsaka sig själv". Det kommer han säkert att göra.
Men vad gör alla vi andra? Mitt förslag till Gamla gardet var att bidra till att det går att diskutera invandringsfrågor på ett helt annat sätt än i dag där sju partier alltid står mot ett och där det ensamma partiet alltid vinner de viktiga missnöjesrösterna. I de allra flesta frågor finns det i vart fall tre, fyra hedervärda ståndpunkter som det går att argumentera för. Dit måste vi komma också i invandringspolitiken. Ett sådant förhållningssätt innebär förvisso en "normalisering" av invandringskritik; vilket många debattörer utanför Slottsgatan och Borlänge starkt avråder ifrån. Men hur ska vi annars göra? Det håller ju inte att betrakta en femtedel av medborgarna som onormala.