Martin Liby Alonso skriver (13/7) på DN:s ledarsida att ”val i migrationspolitiken motiveras ofta med yttre omständigheter. Men ytterst är det värderingar som styr.” Så är det nog. I vart fall om vi med ”ytterst” menar de offentliga och utåtriktade lagren av den invandringspolitiska debatten. Innerst inne är saken mer krass. Inåt handlar det mest om sådant som försök att åter närma sig de invandringskritiska valkretsarna, försök att stötta betydelsefulla kommunalråd som mellan skål och vägg kräver begränsningar och om försök att styra upp Migrationsverket.
Läs gärna: "Korkade argument om invandring."
Sådana och liknande saker är väl i och för sig också uttryck för värderingar. Att försöka bredda den möjliga kåren av väljare är en uppgift som ligger närmast hjärtat och hjärnan på varje riktig politiker som regerar nu och/eller gärna kan tänka sig att kliva in i regeringen här vad det lider.
Som Miljöpartiet fått lära sig den hårda vägen så är valkretsen inte särskilt stor och rentav krympande för uppfattningar som ”vi bryr oss inte om hur många som kommer”. Ute på den andra ytterkanten finns det heller inte särskilt mycket stöd för uppfattningar av kalibern ”inte en jäkel ska komma över bron”. Vi rör oss således på det berömda mittfältet även i dessa frågor.
Läs gärna: "Så kan SD tappa sin gadd."
Martin Liby Alonso intar en klassiskt liberal hållning. Han är å ena sidan kritisk till den tidigare kantringen av debatten där varje antydan till kritik stämplades som SD-anknytning. Å andra sidan varnar Liby Alonso för dagens kantring: ”Att någonting håller på att gå sönder i Sverige blir inte mer sant för att det är borgerliga debattörer som påstår det.”
Liby Alonsos undanglidande och öppna perspektiv är tilltalande och på många sätt verklighetsnära. Jag har egentligen bara två invändningar.
1. Invandringspolitik är inte som vilken kulturvänsterhögerdebatt som helst á la sommarens långkörare om skräniga bibliotek och kvinnoförtrycket inom Vänsterpartiet. Invandringsfrågan går rakt in i staten och kräver därför regeringsbeslut som kompletterar den individuella asylrätten med kollektiva åtgärder som på olika sätt påverkar volymen på riktigt.
2. Min andra kommentar rör Liby Alonsos osynliggörande av socialdemokratin. Inget ont om borgerliga debattörer och miljöpartister. Men Socialdemokraterna är faktiskt största riksdagsparti och regeringsbildare. De riktigt relevanta frågorna är hur länge det ska dröja tills S åter ska låta sig styras av sina mer grundläggande värderingar om välfärdsstatens robusthet och valmanskårens breddning? Och när ska S försöka återta det väljartäta mittfältet?