Stefan Löfven står för tillfället ganska stadigt på fötterna. Inom S är man nöjd med att efter åtta år i öknen åter ha en statsminister från de egna leden i aktiv tjänst. För de flesta inom S är således det viktigaste med "Decemberöverenskommelsen" att Stefan Löfven sitter kvar. Desto livligare puttrar missnöjet inom det borgerliga lägret. Vilket heller inte stör de socialdemokratiska strategernas nattsömn på något hälsofarligt sätt. På nyårsdagen strödde statsministern lite salt i de borgerliga såren. I en intervju med Aftonbladet sade sig Löfven förstå att många alliansväljare var upprörda över att deras partier inte kommer att ha/inte vill ha något sakpolitiskt inflytande under riksdagens kommande mandatperiod.
Den pågående striden med budgetomröstningar, avgångshot, extraval och decemberöverenskommelser handlar ytterst och innerst om blockpolitiken. När Alliansen bildades 2004 var inte S på hugget. De som varnade för att de nya moderaternas alliansbildande på allvar hotade den socialdemokratiska dominansen; de viftades bort med argumentet att det var "samma gamla höger" som vanligt och därför inget att bry sig särskilt mycket om. Vi vet hur det gick. Och vi ser hur det är. Alliansblocket är socialdemokraternas avgjort största strukturella problem. Att försöka få in en kil mellan de fyra borgerliga partierna har därför högsta prioritet. För den borgerliga politiska sfären är det omvänt av största maktpolitiska betydelse att Alliansen är vitalt intakt.
Ibland är dock omständigheterna sådana att partier liksom obevekligt puttas fram mot stupet. Till sist finns inga andra handlingsalternativ är att hoppa. Så var det för S under Reinfeldts första regeringsperiod. Steg för steg tvingades S att motvilligt bilda en egen koalition för att utmana de borgerligas allians. S, MP och V i ett eget block var och är en våt dröm för borgerliga strateger. Så blev också valet 2010 en smärre katastrof för S. Nu är läget omvänt.
Socialdemokraterna har spelat sina kort väl. Nu finns ett växande tryck på och inom de borgerliga partierna att lätta lite på allianssamarbetet för att enskilda partier ska kunna göra upp med S-regeringen i för borgerligheten viktiga frågor. Tanken på att de borgerliga ska sitta med armarna i kors och titta på när Vänsterpartiet typ tvingar S att införa socialismen; den tanken har av begripliga skäl inte landat i god jord.
För dagen talar mycket för att Stefan Löfven kan vara på väg att lyckas med sin viktigaste mission; att spräcka Alliansen.