Ibrahim Baylan är energiminister i Stefan Löfvens regering. Som sig bör för en socialdemokrat så gick Baylans första ministerbesök till basindustrin. I går eftermiddag var Baylan på Holmens pappersbruk i Norrköping. Här används ungefär 1 procent av Sveriges elektricitet. Här skapas många välbetalda jobb och stora exportvärden. På Holmen skapas också mycket energi; främst i form av ånga. Jag fick en pratstund med Baylan i de mäktiga industrimiljöerna. Han har ett centralt uppdrag i regeringen. En av Löfvens paradfrågor är att få till överenskommelser som ger Sverige en regeringsskiftesöverlevande energipolitik flera decennier framåt i tiden. Det är det som Baylan ska försöka fixa. Han hoppas på draghjälp från Holmens vd Nils Ringborg och andra industripersoner. Budskapet från Ringborg är att långsiktighet och förutsägbarhet är grundläggande krav för stora investerare och att sådana värden därför bör prägla politiken. Vilket är precis vad Stefan Löfvens regering vill försöka åstadkomma.
Ibrahim Baylan har en ödmjuk attityd till sitt uppdrag. Kärnkraftsfrågan har blockerat förutsättningarna för en framåtblickande och övergripande energipolitisk diskussion sedan folkomröstningen 1980. Två år senare kom Ibrahim Baylan som tioårigt flyktingbarn med sin familj till Sverige. Den nya energiministerns svenska identitet är således nästan jämngammal med dagens kärnkraftsdebatt. Många partiledare och energiministrar har stångat sina pannor blodiga mot den ogenomträngliga mur av låsningar och förnyelseskräck som dominerat debatten under flera decennier.
Alliansregeringen förändrade spelplanen på så sätt att överenskommelsen mellan de fyra partierna dels befriade Centern från sin symbios med kärnkraftsförbud. Dels befriades M och FP från gamla traditioner av att betrakta allt prat om förnybar energi som vänsterlutande flum. Vår nya regering har vad jag förstår "ärvt" alliansens överenskommelse. Det gamla tanke - och investeringsförbudet som tidigare gällde för kärnkraften har inte återinförts. Mer än för det statliga Vattenfall som i sina nya ägardirektiv ska beordras att avstå från allt samröre med nukleära kraftkällor. Enligt Ibrahim Baylan är dock kön av intresserade kärnkraftsinvesterare närmast obefintlig. Det är inte där den nya debatten bör starta, säger Baylan. Det har han rätt i. Dock tror jag att den nya regeringens partier behöver göra något liknande som Alliansen i så mening att Miljöpartiet likt Centern tydligt stiger ur sin kärnkraftslåsning mot att Socialdemokraterna ännu tydligare än i dag stiger in i sol- vind- och vattenenergivärlden. Genom att ärva alliansens energiöverenskommelse är MP redan i dag ett kärnkraftsaccepterande parti. Att det är på det viset har inte riktigt nått ut; för att uttrycka det milt. Åsa Romson talar mycket hellre om att två reaktorer ska stängas under mandatperioden. Vilket förmodligen är vad ägarna just nu överväger att göra av rent marknadsmässiga orsaker.
Om MP också retoriskt släpper sin kärnkraftsfixering så skapas goda förutsättningar för att parlamentariska utredningar om Sveriges energibehov kan komma till stånd. Utredningar som sedan kan ligga till grund för långsiktiga energiöverenskommelser där så många riksdagspartier som möjligt förbinder sig att vårda det överenskomna.
Det är inte omöjligt att Baylan och Löfven kan bli de som lyckas dyrka upp de sista hindren för en vettig energipolitik. Det vore i så fall en stor lycka för Sverige