De kan ordna och styra med lite valanalysgrupper, tillsätta interna utredningar om ekonomi och partiorganisation, intrigera över kvällsölen om när den partiledaren och den gruppledaren bör avgå till förmån för den eller denna personen. Kort sagt en ganska behaglig partitillvaro fjärran från de nervösa och långa arbetsdagar som präglar tillvaron på regeringsbildarsidan där budget, regeringsförklaring och medietryck sätter press.
Vad jag förstår har de borgerliga partierna givit varandra ett heligt löfte att hålla Alliansen vid liv fram till dess att deras budgetförslag förlorar i en riksdagsvotering här framme i december. Sedan är det fritt fram att söka sig fram längs nya stigar. Från min horisont kan det tyckas att de fyra partierna slänger bort några månader i onödan. Alla vet ju att Alliansen har tagit slut på ungefär samma sätt som nya Moderaterna har tagit slut. Vilket inte alls betyder att de forna små allianspartierna absolut ska kasta sig i armarna på första bästa intresserade partner som slår sina lovar runt partistaketen. Och det betyder heller inte att de nya Moderaterna kommer att följas av de gamla Moderaterna. Visst rör sig historien ofta i ett slags pendelslag där den som haft förmånen att fått vara med under några decennier inte sällan kan uppleva att saker och ting kommer igen. Men utvecklingen och historien spelar inte pingpong med varandra. Det blir inte exakt likadant sedan som vad det var en gång.
Det kommer att formas andra och nya allianser i det läge som vi nu befinner oss i. Moderaterna kommer att hitta en nygammal, eller gammalny eller nyny stil vad det lider. Det kan gå åt helsike, det kan gå bra, det kan bli lite si så där.
Politik är till sin kärna en fråga om förhållningssätt till samtidens chanser och problem. Med Stefan Löfven har Socialdemokraterna valt att förhålla sig till det nya partilandskapet med en samlande och ansvarstagande attityd. Hur de forna regeringspartierna - sedan allianssörjandet tagit slut - väljer att förhålla sig till den nygamla socialdemokratin kommer att ha en avgörande betydelse för partierna själva, för socialdemokratin, för missnöjespartierna och - lite högtidligt sagt - för hur det går för Sverige.