Regeringen drar tillbaka sina planer på att försöka begränsa valfriheten i vården. Med stöd av Vänsterpartiet har det före detta kommunalrådet Ilmar Reepalu haft i uppdrag att utreda hur ett avskaffande av den fria etableringsrätten för vårdcentraler skulle kunna genomföras. Nu avslutas det uppdraget. ”Finns ingen anledning att köra huvudet i väggen”, sa statsminister Stefan Löfven när han kommenterade regeringens beslut. Vilket är helt rätt attityd från en minoritetsmanövrerande statsminister. Det finns inte och kommer inte att finnas någon majoritet i riksdagen för vänsteråterställare av det här slaget.
Stefan Löfven borde ta tillfället i akt och rensa bordet helt från övrig politik av huvudet i väggen karaktär. Vinstförbudsutredaren Ilmar Reepalu kan befrias från alla sina uppdrag. Det finns nämligen inte någon majoritet i riksdagen för att förbjuda tusentals av Sveriges mest framstående skolor. Vilket skulle bli effekten om företag som drivs i aktiebolagsform – och därmed per automatik är vinstsyftande – skulle hindras från att driva skolor.
I det nya parlamentariska läge som råder – och med det allt annat överskuggande haveriet i invandringspolitiken att prioritera – finns det inte längre någon anledning för Löfven att hålla sig väl med just Vänsterpartiet. Visst kommer samarbete med några av de borgerliga partierna också att ge anledning till huvudvärk då och då. Men i jämförelse med Vänstern – som i snart hundra år har stått i riksdagen och kört huvudet i väggen – är ett mittenhögersamarbete att betrakta som en njutning.
Sakpolitiskt är det ju dessutom precis så som Ralph Riber vd på Internationella Engelska Skolan och Marcus Strömberg vd på AcadeMedia skrev i Göteborgsposten tidigare i veckan: ” I Sverige har friskolor och valfrihet verkat i samhället under drygt 20 år. När fakta läggs på bordet är det otvetydigt så att friskolesystemet bör betraktas som den mest framgångsrika utbildningspolitiska reformen som genomförts i modern tid.”
Ledarna för de stora utbildningsföretagen presenterar mängder med officiell statistik från Skolverket som bygger under deras ståndpunkter. Hur man än vrider och vänder på saken är det tveklöst så att de stora och strukturellt drivna utbildningsföretagen lämnar ett rejält bidrag till skolkvaliteten och studieresultaten i Sverige.
Därför är det bara att hålla med när Riber och Strömberg konstaterar att ”mot denna bakgrund av framsteg är det beklämmande att företags- och valfrihetsmotståndare ännu efter snart ett kvarts sekel kan styra och påverka regeringspolitiken på detta område.”
Med tanke på den svenska skolans sammantagna och stora behov av ett kunskapslyft så är det faktiskt smått absurt att regeringen ägnar sig åt utredande om förbud av de bästa skolorna!
Nu behövs samarbete och samverkan.