Jag är en stark anhängare av skattefinansierad välfärd och fördelningspolitik. Omfördelningssystem av den magnituden som vi har i Sverige är emellertid mycket grannlaga verksamheter. De behöver handhas med sans och balans på alla kanter för att vara legitima i de hårt arbetande medborgargrupper som står för notan med sina skatter och avgifter. Välfärdspopulism och skattemoralism bör till exempel inte tillåtas skena utan bör hållas i strama tyglar.
”Skattesmitare” är ett skällsord i pedofilklassen i Sverige. Företag och privatpersoner som rör sig med mer pengar, som finns på många globala marknader och som har flera olika former av intäkter och kostnader; de har större möjligheter än oss vanliga och dödliga att använda skattesystemets djup och bredd för att bland annat minska sina skatteinbetalningar. Av ovan nämnda legitimitetsskäl har staten ett givet intresse av att försöka hålla tummen i ögat även på frifräsarna.
Delar av media hjälper gärna staten med tumhållandet. På söndagen 5 november presenterade ett internationellt journalistkollektiv, där bland annat SVT: s Uppdrag Granskning ingår, uppgifter om skattesmitare. ”Avslöjandet” blåstes upp i förhandsinslag i radio och tv.
Det kanske kommer mer; med mer substans. Jag hoppas det. Om inte så borde förhandsreklamen om avslöjandet anmälas för otillbörlig marknadsföring. Av det som hittills framkommit verkar det mesta nämligen vara skattepopulism och/eller delar av andra dagordningar. Globalt tycks huvudnumret vara ytterligare ett inslag i Rysslandsanklagelserna mot Donald Trump. Här hemma riktas uppmärksamheten framförallt mot Leif Östling; topp-vd och ordförande i Svenskt Näringsliv.
Östlings huvudsakliga ”brott” tycks vara att han är rik och slagfärdig. Mediedomstolens försök att framställa Östling som en skattebrottsling som inte bryr sig om svensk välfärd framstår som moralism uppe i det blå.
Leif Östling kan säkert fundera på om hans fullt lagliga skatteplanering för en del av sina tillgångar är värt priset han nu får betala som den offentliga person han är i och med ordförandeuppdraget i Svenskt Näringsliv. Public Service media kan å sin sida säkert fundera på var bolagen drar sina gränser för populism och moralism.
Vår välfärdsmodell och fördelningspolitik mår bäst utan excesser och överdrifter.