Pessimismen breder ut sig även i ekonomiskt välmående länder som Sverige. Varför är det på det viset? Tidskriften Axess har påpassligt fyllt sitt senaste nummer med otroligt mycket god läsning om just pessimism.
Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har en särskild blick för politikens underströmmar. I Axess medverkar hon med en text under den koncisa rubriken "Kulturångest." Hon resonerar stabilt och sirligt utifrån frågeställningen om det möjligen kan vara så att bakom våra depressiva tankar finns vaga känslor "av att det finns något i vår kultur som inte riktigt klarar av att hantera de problem som landet står inför?"
Mer att läsa: Kamp för värdig respekt.
Tilltron är nog generellt sett stark till att den "svenska modellens ingenjörer" fixar till det som behöver göras. Men Barrling påminner om att även kulturen har tagits hand om av ingenjörer som har sett sin uppgift som att lösa "handfasta problem" snarare än som att ägna sig åt filosofiskt dryftande av abstrakta problem.
Vi är kort sagt dåligt förberedda på att tala om och diskutera vår kultur. Vi har inte behövt tala om kulturen eftersom "alla" ändå har tyckt likadant utan att vi ens talat om vad det är som är likadant. Denna likhetskultur har mixats med individualistiska ideal. Det är - som Barrling påpekar - lätt att vara tolerant när "få har avvikit nämnvärt från det övergripande kulturmönstret." Nu är det svårare. Eller i vart fall annorlunda.
Mer att läsa: Jimmie Åkessons framgångsrecept.
Samhällskulturen har betraktats som en enkel byggsats där ingenjörspolitikerna för ett fyrtiotal år sedan bytte ut den gamla likhetskulturen mot den nya mångkulturen. Men kultur är "betydelsebärande nät", skriver Barrling. När mångkulturen nu börjar märkas och visa sin betydelse så reagerar beslutsfattarna - ingenjörerna - med "bestörtning". Statsminister Löfven kände sig manad att barskt proklamera att "i Sverige tar man både kvinnor och män i handen."
Känslan sprider sig av att politiken inte förmår att hantera mångkulturella yttringar som till exempel slöjor, klaner, moskéer, hedersvåld och böneutrop på genomtänkta och konsekventa sätt. Vi anfäktas av kulturell osäkerhet och av missmod: Har de som bestämmer koll på vilka vi är? Hur ska det gå med allting?
Katarina Barrling är något på spåren.