Så har vi lagt valrörelsen 2018 bakom oss. Partierna kämpade intensivt under några veckor. Samma åtta partier som suttit i riksdagen sedan 2010 skickades tillbaka för fyra nya år. Man kan tänka sig att väljarnas budskap till partierna är något i stil med "Gör om och gör rätt."
Räcker tolv år som transportsträcka från den gamla upplösta ordningen där S styrt i 70 år och där alliansen styrt i åtta år och till den nya ordningen där ? styr? Den som lever får se.
Ett av de mest frekventa skällsorden i politiken är populism. Att anklaga någon för att uppträda populistiskt är synonymt med att påstå att denne någon inte håller sig helt till fakta, överdriver motsättningar mellan folk och elit och att populistnågon gärna beskriver sig själv som den ende som folket kan lita på i striden mot eliten.
Populism fördöms vanemässigt och rituellt som något som katten släpat in i finrummet. Ulf Kristersson och Moderaterna bedrev rentav valrörelse på temat "det behövs en vuxen i rummet" vilket kan förstås som en önskan om lägre grader av populism och om högre frekvens för samtal och debatter där det talas om saker och ting nyktert, sammansatt och vuxet.
Att vilja rida spärr mot populismen inom politiken är sunt och riktigt på flera sätt. Samtidigt vore det klädsamt med ett mer öppet resonemang om de dubbla standards som vi håller oss med på det populistiska fältet.
Se exempelvis på Ebba Busch Thor i KD. Hon hyllas - med all rätt - för bedriften att under valrörelsen lyfta sitt parti från ett hopplöst utanförskapsläge och till ett valresultat som gjorde Björklunds liberaler till riksdagens minsta parti. Saken är bara den att lyftet var möjligt genom stora doser av grov populism. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus slår huvudet på spiken: "I den sista partiledardebatten fick hon det att låta som om Löfven personligen och handgripligen har förlängt sjukvårdsköerna, på rent jävelskap. Det gick tydligen hem både här och där."
S oväntat stora uppryckning under valspurten är ett annat exempel på populism av det grövre slaget. Våldsamma överdrifter om SD, attacker på Kristerssons person och upprepade osanningar om borgerlig skattepolitik är exempel på detta. V och SD är mer vanemässiga populister ute på sina kanter. I partiernas propaganda skyddas "de rika" respektive "massinvandringen" av den slemma eliten.
Populism är kort sagt en levande del av politiken. Populisten i mig har just nu lust att vråla "men ser ni inte att både alliansen och de rödgröna är bluff; ingetdera utgör något regeringsalternativ som folk vill ha."