Mycket ligger i potten när regeringsbildningsförsöken går in i en ny fas när talmannen nu givit moderatledaren Ulf Kristersson uppdraget att sondera terrängen för en regering ledd av honom själv. Att Kristersson fick uppdraget kan inte förvåna någon. Det nya riksmötet har inletts med två övertygande voteringsframgångar för Ulf Kristersson. Dels blev hans talmanskandidat Andreas Norlén vald med stor majoritet. Dels avsattes hans främsta rival Stefan Löfven från statsministeruppdraget med lika stor majoritet. Ulf Kristersson har nu att utreda om denna majoritet även kan användas för en framgång i en votering där han själv blir vald till statsminister.
Det raljeras väl mycket om "politiker i sandlådor" i dessa sammanhang. Låt oss hellre tala om politiker i svåra situationer. Alla i de regeringsbildande kretsarna har sina kors att bära. Socialdemokraterna är illa trängda av riksdagsmajoriteten som utan sentimentalitet demonstrerade sin makt vid talmansvalet och vid statsministeromröstningen. S har ännu en särställning som klassiskt största parti och mesta regeringsparti. Men får de borgerliga ordning på sina grejer så riskerar S att få se de kommande mandatperioderna från oppositionsbänkarna med därtill borttynande särställning.
Därför lägger S all kraft på att få över Centerpartiet på sin sida. Sakpolitiskt finns det nog ytterst få begränsningar för de eftergifter som S är beredda att göra för att få ihop det med Centerpartiet. Jag ser egentligen bara två spärrar för Socialdemokraterna. Dels får LO inte retas upp med liberaliseringar av olika slag. LO gjorde ett hästjobb i valet och förmådde hyfsat väl rida spärr mot SD: s inbrytningar i LO-leden. Den framgången får inte riskeras. Dels kan S inte släppa statsministerposten. Att ha detta uppdrag väger i de flesta S-aktivas ögon upp bördan av eftergifter.
Jimmie Åkesson i SD har det heller inte lätt. Det växande partiet behöver hållas på gott humör. Vad ska de 62 rösterna användas till? Protest och rabalder? Eller statsministerkrönande utan minsta antydan om förhandling eller samtal?
Ulf Kristerssons kors är inte av det helt lätta slaget. Han behöver framförallt ha garantier av Annie Lööf att Centerpartiet inte röstar nej till en M-regering som kommer till genom att även SD låter det ske. Vad vinner Lööf på att göra så; det kan man fråga sig? Och tvärtom; vad förlorar hon på att göra så/inte göra så?