Ledare: Åkesson dansade för de sina

1400 personer hade sökt sig till Almedalsparken på lördagskvällen för att lyssna på sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Jag var där. Entusiasmen hos de partiaktiva var påtaglig; vimpelviftandet var massivt.

Jimmie Åkesson själv var på bra humör vad det tycktes. Han höll ett tal som gick hem i partileden. För en utomstående betraktare som mig var emellertid en hel del saker i talet något udda. Övriga partier – framförallt Socialdemokraterna – anklagades för att ha ”förstört landet, raserat folkhemmet” och för att på det stora hela taget ha försatt Sverige i ett ”katastrofläge.”

Visst, så talar gärna ett populistparti som är utanför de formella maktkretsarna. Åkessons problem är att han och hans parti nu på allvar har fått upp vittringen på just de formella maktkretsarna. Grova anklagelser om förstörelse, raserande och om katastrofer går i längden inte att kombinera med samarbete med mer vuxna maktpartier.

Mer att läsa: Halka inte snett på nassarna Löfven.

Socialdemokratins främsta framgångsfaktor under seklernas gång har förvisso varit att förena skickligt regerande och statsmannaskap med en mer grovt formulerad och populistisk maktkritik som inte minst torgförts av företrädare för LO och av enskilda företrädare i sidoorganisationer. Men tonläget har förstås betydelse. Politiken är en ordbransch. Den som eldar på om förstörelse och katastrof väcker interna förväntningar om politik av ett helt annat slag än lördagskvällens relativt småborgerliga SD-utspel om RUT-avdrag för hemmalarm. SD är nu ett stort parti och kommer möjligen redan efter höstens val att utgöra ett passivt underlag för nästa regering. Det kommer att bli en balansgång mellan olika ordbehov för SD och Åkesson.

”Det här är sverigedemokraternas år”, sa Jimmie Åkesson från scenen. Så är det nog. Allt går deras väg. I ”allt” inkluderar jag även de övriga partiledarna. ”Vi hade inte behövt åkt hit i år för att tala. Alla i de övriga partierna gör ju inget annat än att prata om oss”, sa Åkesson.

Gång på gång – trots vetskapen om det irrationella i beteendet – så hamnar inrikespolitiken i SD: s guldläge: Sju mot ett. Därför var det intressant att Jimmie Åkesson själv sorterade partierna i två grupper. Moderaterna och Kristdemokraterna nämndes inte då Åkesson dömde ut resten av partierna.

Tävlingen om att ta avstånd från SD har i år endast överflyglats av tävlingen om att höja upp gänget av kriminella unga män i nazistklubben NMR till allvarliga hot mot demokratin och statsskicket i Sverige. ”Fega töntar”, var Åkesson mer verklighetsnära omdöme om nassarna.

Partiledaren talade en hel del om ”nationalismen”. Jag har uppriktigt talat mycket svårt att få grepp om det där ideologiska tuggandet. Åkesson hade väl heller inte någon av sina bästa kvällar just när det kom till det ideologiska. Utan nationalism hade det inte funnits några nationer och därför heller inte något VM i fotboll, sa Jimmie Åkesson. För allt vad jag förstår kan väl nationer finnas och till exempel spela fotboll mot varandra utan att hemfalla åt nationalistiska excesser.

Nationalismen som ideologi – och än mer som världsordning – är ingen höjdare för ett suget maktparti i det exporterande och avlägset lokaliserade marknadsekonomiska Sverige. Ambitionen att klä sitt parti i egna ideologiska kläder krånglar till det för SD. Vilket de naturligtvis är helt fria att göra. Ett tips från en som varit med ett tag är att tagga ner det ideologiska. Behövs finkläder då och då så håll er till konservatismen.

Stefan Löfven och Socialdemokraterna vill gärna se årets valrörelse som en ”folkomröstning om välfärden.” Inte mig emot, sa Åkesson. Han räknade sedan upp en rad samhällsproblem – skolresultat, vårdköer, gängkriminalitet, bostadsbrist, med mera – som inte kan frikopplas från de senaste 10-15 årens misslyckade invandringspolitik. Åkesson har givetvis rätt i att välfärdens resurser och kvalitet påverkats och påverkas av att vår befolkning snabbt vuxit med en (1) miljon invandrare; varav många från regioner i världen vars livsstilar och färdigheter och utbildningsnivåer starkt särskiljer sig från de västliga, liberala och sekulära livsmönster som präglar Sverige.

Jimmie Åkesson ställde grupp mot grupp i sitt tal på lördagskvällen. Pengar som borde gått till mer välfärd till bland annat funktionshindrade barn, fattiga pensionärer, cancersjuka i vårdköerna och trygghetsskapande poliser har istället använts för att finansiera asylinvandringen, sa Åkesson. Jag är ingen vän av sådana grova och fyrkantiga sätt att uttrycka sig. På sista raden är det emellertid omöjligt att förneka att politik alltid handlar om att prioritera mellan olika insatser och mellan olika grupper.

Det vore därför ett stort misstag av Socialdemokraterna att avfärda SD: s hållning. För att göra socialdemokratin mer begriplig och relevant tror jag det är viktigt att säga som det är; tillstå misstag och medge att invandringspolitiken borde ha skötts på ett annat sätt, att vi nu har en del allvarliga samhällsproblem som till stor del beror på just dessa misslyckanden, att vi nu vill göra allt i vår kraft för att hålla invandringen på låga nivåer och för att hålla arbets- och utbildningslinjen så skarp och stringens som möjligt. Varje försök att frikoppla invandring från välfärd är dömt att misslyckas i årets valrörelse.

Det är bara att tugga i sig att det är sverigedemokraternas år i år. De partier som förhåller sig till detta faktum på upplysta och vettiga sätt kan nog minimera sina förluster.