Betygskriget: akt femtioelva
Jan Björklund tvekar inte om rätta vägen. Igår presenterade han förslag om obligatoriska "betygsliknande omdömen" i grundskolans lägre årskurser. Han borde lyssnat på Mona Sahlin, tycker Widar Andersson. Foto: Fredrik Persson/Scanpix
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Grundfrågan är enkel att ställa: Stjälper eller hjälper skriftliga betyg eleven i hans/hennes kunskapsinlärning? Det är svårare med svaret. Ledare
Folkpartiledaren Jan Björklund tycks dock inte tveka om den rätta vägen. I går la han fram ett förberedande förslag som ska öppna upp för att obligatoriska "betygsliknande omdömen" införs för grundskolans lägre årskurser och inom alla skolformer. Förslaget förvånar föga. Folkpartiet vill inte förlora en av sina få återstående plusfrågor. Därför avvisas han Mona Sahlins erbjudande om en blocköverskridande kompromiss i betygsfrågan. Socialdemokraterna har förklarat sig vara beredda att i stort sett sluta upp bakom regeringens övriga skolpolitik - nationella prov i årskurs tre, betyg i årskurs sex, osv - om Björklund å sin sida avstod från att införa betygsliknande omdömen" redan i grundskolans första årskurs. Regeringen kunde ha antagit Sahlins propå. Skolorna hade fått ökad arbetsro genom en uppgörelse om betyg, omdömen och prov som hade stått pall för eventuella regeringsskiften. Men en sådan uppgörelse skulle samtidigt ha givit Mona Sahlin politisk draghjälp. Hon och partiledningen fick dra åt tumskruvarna rätt så hårt för att få partiets förtroenderåd att acceptera betyg i sexan och nationella prov i trean. Lyckas nu inte (s) få igenom en förhandlingslösning med regeringen så är det inte otroligt att socialdemokraterna hoppar tillbaka till ruta ett.
Motståndet mot betyg, omdömen och prov kanske återformeras inom partiet och borgerligheten kan återuppta häcklandet av (s) som ett flumskoleparti och av Mona Sahlin som en "pratpolitiker" utan handlingskraft. Men Björklunds strategi är inte riskfri. Han kan i många väljares ögon framstå som en alltför nitisk betygskramare som inte drar sig för att stämpla betyg i pannan på små oskyldiga sjuåringar. Sakligt sett är Björklunds förslag en skitfråga; akt femtioelva i politikens sega betygspjäs. Varje skolas rektor ges frihet att utforma designen på de nya omdömena. På några skolor finns säkerligen behov av att sätta betyg och omdömen en gång i kvarten. På andra skolor klarar man sig alldeles utmärkt utan ett enda skriftligt betyg. Om betygsliknande omdömen görs obligatoriska enligt den modell som Jan Björklund föreslår så kommer vi därför att få se en uppsjö av olika modeller och varianter av dessa omdömen. Särskilt mycket förändras inte mellan nu och då. Skolväsendet är betjänt av återkommande och vetenskapligt underbyggda kontrollstationer där skolornas kärnuppdrag - kunskapsproduktion under individuellt och socialt anpassade former - kan utvärderas och jämföras på ett rimligt sätt. Det nu återupptagna betygskriget är emellertid mest ett uttryck för det slags pappers- och sammanträdesalstrande symbolpolitik som skolorna redan är hårt tyngda av.