Intressanta är också partiföreträdarnas reaktioner. Lasse Pettersson (vl) är avvaktande och vill diskutera saken inom sitt parti, innan han uttalar sig vidare.
Irma Görtz (s) är däremot uppbragt över, att Stjernqvist tillåter sig att tänka själv – tillsammans med någon, som inte i allo delar hans uppfattning – och ”tänker tala med honom”; ”han tar inte sitt ansvar för partiet”. Må det – men han försöker ta sitt ansvar för god vård, vilket den absoluta majoriteten av väljarna finner betydligt viktigare.
Görtz är också irriterad över, att Molina-Andersson inte vill vara politiker.
Irma Görtz har alltså inte begripit ett dugg! Vrinnevilistan existerar uteslutande på grund av, att proffspolitiker som Irma Görtz skött sig så urbota illa, att kvalificerat yrkesfolk fått nog och blivit politiker för att få hejd på dumheterna. Skillnaden mellan dem är, att Görtz vill ha makt, medan Molina-Andersson vill ha fungerande sjukvård.
Den dagen konventionella partier sköter sitt fögderi väl, kommer vl att försvinna, varpå deras förtroendevalda återgår till det, som de egentligen är utbildade för och vill syssla med. Som kontrast har Irma Görtz lagt begreppet ”betongsosse” på en helt ny nivå – toppnotering eller bottennapp beror på perspektivet. Om hennes tänkande – ”handlingskraftigt och lomhört” – består, lär Vrinnevilistan tyvärr behövas länge än!
Artikelns innehåll finns också skäl att reflektera över – exempelvis ”rättvis geografisk fördelning”. I ett så litet och tättbefolkat område som Östergötland kan problemets existens ifrågasättas. (Norrbottens län utgör en fjärdedel av Sveriges yta och har tre procent av befolkningen. Arjeplogs kommun är lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans. Där bor knappt 4 000 personer. Under sådana förhållanden finns seriösa geografiska problem att beakta – och en resa på fem mil betraktas förmodligen som knappt påbörjad!)
Ett universitetssjukhus måste ha tillräckliga resurser. Bantat under en kritisk gräns fungerar det inte längre och förvandlas till ”supercentrallasarett”. Då försvinner de spetskompetenser, som idag ger högspecialiserad sjukvård. Vill folk i östra Östergötland verkligen ha det så?
I den mån andra sjukhus utarmas, har politiker i maktställning antingen skurit ned tillgängliga resurser under lägsta acceptabla nivå – eller satsat tillgängliga resurser på fel saker. (Det sistnämnda var ett långvarigt, accelererande och till slut gigantiskt problem under förra majoriteten och blev den direkta orsaken till valresultatet 2006.) Resultatet blir i båda fallen, att resurserna upplevs som orättvist fördelade – av både personal och patienter. ”När krubban är tom, bits hästarna.”
Ett ständigt problem i debatten är befintliga strukturers tolkningsföreträde. Tänk tanken, att Östergötland sett ut som idag men helt saknat sjukvårdsorganisation. Den självklara lösningen hade då varit att skapa en väl utbyggd primärvård, högklassig ambulanssjukvård (med en eller kanske två helikoptrar för kvalificerade, långväga uppdrag), närsjukhus i de större orterna och Östergötlands (Universitets)sjukhus i Norsholm – komplett med infrastruktur i form av fyrspårsjärnväg Linköping – Norrköping, där två spår ledde direkt in till sjukhusets egen station. En sådan lösning hade på sikt – helt utan PR-insatser – skapat fjärde storstadsregionen ”gratis”!
Kan någon över huvud taget föreställa sig vilka oceaner av tid och skattemiljarder, som då aldrig hade lagts på småsinta by- och partiträtor? I stället hade man kunnat ägna sig åt väsentligheter – att ge östgötarna just det, som Andersson-Molina och Stjernqvist vill se; ”en rättvis, effektiv och högkvalitativ vård. Var de än bor”.
Vi får nog aldrig se sjukhuset i Norsholm. Alltför mycket har investerats i befintliga strukturer – som fortlever, liksom byträtorna. Det hindrar dock inte den, som vill, att försöka skaffa ett mer övergripande perspektiv. Tyvärr verkar den viljan saknas hos alltför många förtroendevalda. De långsiktiga, svåra och bitvis obekväma beslut, som skulle bli följden av sådant tänkande, verkar hela tiden få vika för kortsiktig partitaktik. På det viset lever vi vidare – med stelnade politiska block (Görtz’ reaktion!), som fortsätter att satsa knappa resurser på fel saker. Det borde inte vara så.