LO-utredarna Thomas Hagnefur och Ulrika Vedin och LO-ekonomen Thomas Carlén är kritiska mot gymnasieskolans yrkesutbildningar. På DN Debatt i går föreslog de att fack och arbetsgivare inom arbetsmarknadens olika branscher ska få "större inflytande över yrkesutbildningarnas innehåll, kvalitet och dimensionering".
De hävdar även att det låga söktrycket till vissa yrkesutbildningar har samband med att alla yrkesutbildningar inte ger behörighet till universitetsstudier.
LO:s universitetsargument är lite svajigt. Knappt hälften av varje gymnasieårskull går vidare till studier på högskolor och universitet
Det vore högst märkligt om det just bland de yrkesutbildningsintresserade ungdomarna fanns ett sådant sug efter högre studier att de avstår från yrkesutbildningsprogram därför att de inte leder till universitetet.
Det förhåller sig väl snarare så att många ungdomar vänder ryggen åt yrkesutbildningar därför att de uppfattar utbildningarna som dåliga och oattraktiva. LO:s artikel i DN kan läsas som en bekräftelse på att ungdomarnas känslor är riktiga.
Det grundläggande kvalitetsproblemet är enligt LO att många yrkesprogram har "uppenbara problem med kopplingen till arbetsmarknaden". Få av eleverna börjar arbeta i de yrken de utbildat sig i.
Problemet blir inte mindre om vi betänker att även många universitetsförberedande gymnasieprogram tycks ha problem med kopplingen till universiteten.
Många från akademierna har vittnat om detta. Senast professor Assar Lindbeck i en dagsfärsk intervju i magasinet NEO:
"Folk kommer till universiteten och kan inte skriva svenska. De kan inte matematik. Jag brukar skämta att när jag skriver upp den räta linjens ekvation på tavlan svimmar en del studenter och kommer fram i pausen och frågar "Vad är det där för någonting?". (NEO 3, 2013)
Att knyta respektive studieväg hårdare till avnämarna förefaller vara rimligt och rationellt. Assar Lindbeck föreslår för sin del en gruppindelning i gymnasiets undervisning i matematik, svenska och engelska för att på så sätt få fram fler som kan börja studera direkt när de kommer till universitetet.
Medan LO föreslår att yrkesutbildningarna ska knytas närmare till arbetslivets parter för att på så sätt få fram fler som går direkt ut i jobb.
Båda förslagen låter vettiga i mina öron. Alla utbildningar ska vara så ändamålsenliga som möjligt. Det tjänar alla på.
Ändamålsenlighet är dock inte riskfritt. Samhällsbärande institutioner som arbetslivets parter och universitet löper alltid risken att bli lite baktunga. Ändamål som mer fanns förr kan lätt överskugga framväxande och kommande ändamål.
Att flera år i förväg beställa yrkesutbildningar i vissa dimensioner och med vissa kvaliteter är vanskligt. Yrken kommer och går som bekant. Och ibland går det rasande fort. En viss frihetsgrad för utbildningsaktörer är därför nödvändigt.
En nyckelmening i LO:s artikel har bäring på det frihetliga perspektivet. LO föreslår att det "arbetsplatsförlagda lärandet" ska kunna utökas i yrkesprogrammen om behov finns. Det är helt rätt. Yrkets krav i realtid ska styra mer än statliga beslut.