Staten förfogar över en lång rad myndigheter, departement, stiftelser och institut. Många av dem för en anonym tillvaro; långt under det civila samhällets radar. Ett flertal av alla dessa statliga aktörer lever under ungefär samma betingelser som B-skådisar och tredjerangs kommunpolitiker: Enda chansen att bli rikskänd är att hamna i en rubrikskapande skandal. Vilket bl a Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning nyligen har fått erfara.
Dagens Nyheters granskning av den statliga sfärens representationskonton har - vid sidan av rubrikerna och paraderna av ångerfulla GD:ar, VD:ar och styrelseordföringar - sänt en hälsosam våg av eftertanke och internkontroll in i statens alla direktions- och styrelserum. Symbiosen mellan offentlighets- och försiktighetsprinciperna har återigen gjort sig påmind: Du syns även om du inte tror att du syns. Därför behövs ett försiktighetstest av varje utgift som du planerar att låta skattebetalarna stå för. Om tidningarna skriver om utgiften i morgon; kan du då försvara den på ett helhjärtat sätt? Vid minsta tveksamhet så ta det säkra före det osäkra och avstå.
Den offentliga insynen i staten är en kompensation för statens svaghet som ägare. Svagheten kan illustreras med den arma näringsministern Annie Lööf. Hon han knappt avskeda Tillväxtverkets generaldirektör för överdriven internrepresentation förrän tidningarna fylldes med anklagelser om Annie Lööfs betänkliga internrepresentation. I ett privat bolag finns i normalfallet ägare som vakar över sina pengar och över hur de används. Statens pengar är mer svårövervakade. Per definition förvaltar statsapparaten medborgarnas/skattebetalarnas pengar. Offentlighetsprincipen ger statens ägare chansen att kolla bokföringen och kvittohögarna. Det är bra.
Även uppblandad med ett par nävar salt är resultatet av DN: s granskning tankeväckande på flera sätt. Dels är det onekligen förvånande att det kan dra i väg så långt som vad det uppenbart har gjort på Tillväxtverket och forskningsstiftelsen. Dels får den närgångna granskningen av Verket och Stiftelsen mig att fundera över värdet av verksamheterna som sådana. Stiftelsens ungefär femton medarbetare förvaltar ett antal miljarder från de avvecklade löntagarfonderna. Varje år delar stiftelsen ut några hundra miljoner kronor till forskning. Kunde inte dessa forskningsanslag fördelas på ett mer rationellt sätt än av en stiftelse med en verkställande direktör med statsrådslön och 10 veckors semester? Tillväxtverkets uppgifter är till dels styrda av åtaganden i samband med medlemskapet i EU. I övrigt förefaller Verket vara en rätt så fluffig skapelse utan några solklara knytningar till ekonomisk tillväxt.
Jag inser givetvis att statens vittförgrenade ansvarsområden kräver en myndighetsstruktur som inte är helt lätt att överblicka eller sakligt värdera för en utomstående lokaltidningsredaktör. DN: s granskning har emellertid fått mig att oroligt fundera på om de i staten som ska ha överblick; har överblick? Vet staten vad staten gör?
