Vem efterträder Björn Eriksson?
Det finns 21 landshövdingar i Sverige. Elva av dem har utnämnts av regeringen Reinfeldt. Björn Eriksson i Östergötland har varit landshövding så länge att knappt någon kommer ihåg vem som utsåg honom.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den 1 september är det emellertid slut. Då ska Erikssons efterträdare ta vid. Vem blir Reinfeldts tolfte landshövding? Mats Odell är regeringens utnämningschef. Han uppvaktas ihärdigt av diverse intressen när nya utnämningar närmar sig. Utnämningar av landshövdingar är en del av ett klassiskt maktutövningspussel. Olika delar av samhället ska tillfredsställas och hållas på gott humör. Tolkar vi dagens uppsättning av landshövdingar utifrån ett samhällsgruppstillfredsställande perspektiv är det uppenbart att regeringen Reinfeldt - och regeringarna före honom - framför allt har sett det angeläget att stå på god fot med tre kretsar i samhället. Av dagens landshövdingar har fjorton bakgrunder som partipolitiker, fyra har koppling till näringslivet och dess organisationer medan tre av landshövdingarna tidigare har varit generaldirektörer i staten. En snäv rekryteringskrets således. Möjligen passar det nu regeringens intresse att vidga kretsen. Hade jag ett spelbolag så skulle jag i vart fall sätta mycket höga odds för den som ville satsa en hundring på att en partipolitiker ersätter Björn Eriksson som landshövding. Alla riksdagspartier -- 4 S, 4 M, 2 FP och 1 var till C, KD, V och MP - har gamla partister ute i residensen. Av regeringens hittills genomförda landshövdingeutnämningar har tre gynnat näringslivssektorn. Näringslivskvoten är nog mer eller mindre fylld. Det talar emot att en person som Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström skulle vara ett av de namn som diskuteras på Mats Odells kontor. Annars skulle nog inte regeringen ha något emot att "bli av med" Bäckström. Svensk Näringsliv och dess vd tillhör den hårda kärnan av regeringskritiker från höger. Ingen av de nuvarande landshövdingarna har någon tydlig facklig bakgrund. Vill regeringen göra något åt den saken finns flera tänkbara namn att överväga. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har officiellt förklarat att hon tänker rida ut stormen efter AMF-debaclet.Men kanske skulle hon reflektera över en förfrågan om att bosätta sig på Linköpings slott? Kommunals ordförande Ylva Thörn har östgötska rötter och går snart in för landning i sin fackliga karriär. När Corren nyligen frågade Ylva Thörn om hennes intresse för landshövdingestolen i Östergötland svarade hon "det där vill jag inte kommentera". Hur den kommentaren ska bedömas tål att fundera på. TCO:s Sture Nordh har varit med i "hundra år". Har staten något intresse av att återanvända Nordh så börjar det snart bli dags. Utnämningar av landshövdingar har heller inte kännetecknats av någon särskilt stor sexuell vidsynthet. Skulle regeringen lyckas att rekrytera Carl Jan Granqvist till den östgötska hövdingestolen så skulle Reinfeldt slå flera flugor i en smäll. Utöver den sexuella rörligheten står Carl Jan för ett kulturellt och gastronomiskt entreprenörskap som borde passa regeringen som hand i handsken. Och tänkt vilka baler och fester det skulle bli på slottet! Om det likafullt blir så att regeringen väljer att prioritera statens interna behov vid utnämningen av Erikssons efterträdare så är Minoo Akhtarzand ett gott förslag. Hon är i dag generaldirektör för Banverket. En utredning föreslog nyligen att Banverket och Vägverket ska slås ihop till en myndighet. Blir utredningens förslag verklighet kommer knappast någon av de två nuvarande generaldirektörerna att bli chef för det nya Transportverket. Till Minoo Akhtarzands fördel talar att hon är född i Iran. Utomeuropeiska invandrare i landshövdingesäten är lika vanligt som snöbollar i helvetet. Vill Reinfeldt lösa ett internt problem samtidigt som han blinkar till den utlandsfödda valmanskåren är det inte alls otänkbart att Östergötlands nästa landshövding heter Minoo Akhtarzand.