I går högtidlighölls tioårsdagen av terrorattacken mot USA. Dagen artade sig till en explosion av minnen, reflektioner och analyser. Exempelvis ägnade radions P1- och P4 kanaler fem timmars sändningstid åt specialprogram om terrordådets betydelse för världen i allmänhet och USA i synnerhet.
Jag lyssnade med stort intresse.
Ledare
Radion öste ur sitt rika skafferi av korrespondenter. Cecilia Uddén var korre i USA i september 2001. Tio år senare är hon korrespondent i den arabiska värld som sett diktatorer störtas på löpande band. Sambandet mellan terrorattacken 2001 och den arabiska vårens folkliga revolutioner är knappast linjärt; sambandet kanske inte ens finns.
Cecilia Uddén knöt dock elegant ihop de båda händelserna. Dels konstaterade hon att den arabiska våren visat att man "inte behöver vara terrorist för att göra sig hörd". Dels påpekade Uddén att den sorts demokrati som nu förhoppningsvis växer fram i flera arabiska länder "inte kommer att göra omvägar förbi moskéen". Västvärlden behöver vänja sig vid att politiska partier med rötter i islam kommer att ha stor betydelse i de arabiska länder som kastat ut sina gamla regimer. Omedelbart efter terrorattacken 2001 rådde en stämning i västvärlden där snart sagt varje muslim sågs som en potentiell terrorist. Den attityden är totalt rökt i den nya värld som nu växer fram. Därmed inte sagt att västvärlden ska kasta sina samhällsideal på sophögen. Det som krävs är däremot ett mer nyanserat och insiktsfullt förhållningssätt till politiken i de av islam präglade länder som nu är inne i olika former av demokratiska processer.
I några av radioprogrammen i går kritiserades agerandet av den förre USA presidenten George W Bush efter terrorattacken 2001. Bush krigiska retorik och praktik jämfördes med hur Norges statsminister Jens Stoltenberg uppträdde efter terrordåden i Norge 22 juli i år. Stoltenberg hyllades för sitt fredliga värnande av det öppna samhället och för sitt avståndstagande från att möta massmorden med hat- och hämndosande appeller.
Stoltenberg visade stort ledarskap i en mycket svår stund. Inget snack om den saken. Jämförelsen med Bush är emellertid upprörande slapp. USA utsattes för ett militärt angrepp av en främmande makt. Norge drabbades av en inhemsk terrorist med inhemsk agenda. Hade Norge i stället angripits av al- Qaida män i kapade flygplan med tusentals civila dödsoffer som följd; då hade Jens Stoltenberg ställts inför helt andra utmaningar än vad han gjorde i somras. Omvänt gäller att George W Bush - som inte var en "krigarpresident" före 11/9 2001- knappast hade gått till attack mot Afghanistan och Irak om USA drabbats av en högerkristen amerikansk terrorist som mördat ett stort antal landsmän.
Lite sans och balans i debatten är aldrig fel.
USA är numera en stormakt med stora problem. Vilket är ett stort problem även för Sverige och andra västländer. Journalisten Göran Rosenberg hävdade i radion i går att vi befinner oss i ett "geopolitiskt skifte" där USA tappar sin roll som världspolis med militära muskler. Jag hoppas att Rosenberg har fel.
Har han rätt så har många anledningar att känna oro. Den arabiska våren kan t ex snabbt förvandlas till isande höst.