Penningbranschens aktörer i världsekonomin har många inkomstkällor. De tjänar pengar på att putta ner stater i drickat, de tjänar pengar på att hålla staterna hjälpligt flytande i drickat och de tjänar pengar på att lyfta upp stater ur drickat.
Den snäva egennyttans moral gäller i branschen.
Ledare
Penningmarknaden är fenomenalt skicklig på att nosa upp problem och misshushållning. Det är sant. Fallet Grekland - för att inte tala om den akuta finanskrisen i USA 2008 - visar emellertid att penninghandlarna gärna är med och driver saker och ting i fördärvet så länge det lönar sig.
Mäktiga finansinstitut bistod Grekland med fixande och trixande under alla de år då de monstruösa underskotten byggdes upp. Lånekarusellen i USA hade många penningstinna vinnare så länge den pågick. När kraschen kom fanns betydligt fler förlorare på gatan än i bankernas direktionsvåningar. Bankerna växlade snabbt spår. Oseriösa lån till fattiga konsumenter ersattes av hutlösa lån till fattiga stater.
För att tala med finansminister Anders Borg; vad kan världens demokratier göra för att hjälpligt freda sig från bankvärldens vargflockar?
Kommunism och laizzes faire är beprövade och odugliga svar på problemet. Emu:s regelverk har visat sig vara på låtsas. Knappt något land har brytt sig om de strama gränserna för underskott och skuldsättning. Att den internationella valutafonden - IMF - nu tvingas agera i EU är sensationellt häpnadsväckande.
I söndags visade EU musklerna. I en jakt mot klockan och de asiatiska börsernas öppningstid snickrades en flera hundra miljarder stor räddningsgaranti ihop. Taktiken fungerade. Börserna steg och euron ökade i värde; i vart fall i måndags. I går var det neråt igen och hur det är i eftermiddag och i morgon kan vi bara gissa oss till.
Det finns inga quick fix. Inte heller några gratis luncher. Nationer och valutor som vill hävda sig i världen måste helt enkelt ha ordning på finanserna. Inte leva över sina tillgångar, värna friheten genom hållbar skuldsättning och allt det där som vi vet så väl när det är vackert väder.
Inga globala regelverk i världen kan hindra penningmarknaden från att bolla med stater och deras medborgare. Det enda som hjälper är att gneta på. Slå dövörat till när särintressen yrar om dynamiska effekter som på ett magiskt sätt förvandlar utgifter till inkomster. Avstå från varje tanke på trixande med utgiftstak och skuldbokföring. Inte peta i konjunkturkänsliga pensionssystem när de precis som de ska är just konjunkturkänsliga.
För emu-länderna gäller att skaffa sig ekonomiska regelverk som de kan leva med. Helst också regelverk som identifierar penningmarknadens vargflockar redan då de närmar sig sina offer utklädda till konsultande och långivande får.