Många befarade att seriemorden i Toulouse, utförda av en ung fransman med muslimsk bakgrund, skulle ge högerns kandidater draghjälp i det kommande franska presidentvalet. I första hand då Marine Le Pen från den öppet främlingsfientliga Nationella Fronten (FN), men också den sittande presidenten Nicolas Sarkozy (från högerblocket UMP), som fiskar väljare i samma grumliga vatten som Le Pen.
Men när valkampanjen går vidare, ser siffrorna ut ungefär som före händelserna i Toulouse. Sarkozy har ett knappt övertag över socialisten François Hollande i första valomgången (22 april), men i den andra avgörande omgången (6 maj) leder Hollande klart över Sarkozy. Le Pen tycks snarast ha backat något, trots - eller kanske på grund av - den uppmärksamhet hon fått på sistone.
Mest intressant är att Jean-Luc Mélenchon, tidigare socialist som kandiderar för en vänsterkoalition där kommunisterna ingår, har tagit ett rejält kliv uppåt i opinionsmätningarna och nu konkurrerar med Le Pen om tredje platsen. Vänstern och de antirasistiska krafterna tycks alltså ha stärkts efter dådet i Toulouse. Det bådar gott för Hollande i andra omgången, när han ensam står mot Sarkozy.
Men för att vinna behöver Hollande också röster från mitten, som har en egen populär presidentkandidat, François Bayrou. Mittenväljarna har inte alltid ställt upp för den socialistiske kandidaten, men i år ser de ut att göra det. Kanske mindre för att de gillar Hollandes politik än för att de ogillar Sarkozys person. Det finns en känsla av att den yvige och konfrontatoriske Sarkozy skärper motsättningarna och omintetgör de reformer som Frankrike så väl behöver.
De ekonomiska problemen är välkända från Europa. Fransmännen har levt ett litet godare liv än de har råd med i längden, med slentrianmässiga budgetunderskott under flera decennier. Sänkningen av kreditbetyget i vintras var en varningssignal. Tillväxten är svag, och konkurrenskraften hänger inte med. Så långt är de flesta överens. Det är recepten för tillväxt och bättre balans som skiljer sig åt.
Den franska högern satsar på ?liberaliseringar? och sociala nedskärningar. Pensionsåldern har redan höjts - under tumultartade former. Vänstern vill ha statliga investeringar och andra offentliga satsningar, t ex på utbildning, jobb åt unga och nya bostäder. Tillväxten ska främja miljö och social rättvisa. De franska socialisterna sticker inte under stol med att de vill inskränka marknadens makt.
Programmet är en krigsförklaring mot den ensidiga svångremspolitik som skapar nyfattigdom och ökad segregation i Europa, och Hollandes vallöfte att inte ratificera finanspakten kommer att anstränga relationerna med Merkel och EU-byråkratin. Men med Hollande får Europa en stark röst för social rättvisa och mer demokrati. Det kan dra med sig tyskarna som går till val nästa år. Även där blåser vänstervindar, om än inte lika tydliga som i Frankrike.