Vänstern vill och Vänstern kan
Vänsterpartiet i Norrköping har en lokal på Trädgårdsgatan 25. I går träffade jag partiledaren Lars Ohly där. Sedan partiet bildades 1917 har ingen partiledare före Ohly gett sig på försöket att komma med i en regering. Jag
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jodå, sa Ohly. Vänstern vill och Vänstern kan.
Visst har även Lars Ohly – likt Mona Sahlin – sina interna kritiker. Fem av partistyrelsens tjugofem ledamöter röstade nej när V i slutet av förra året beslutade att bilda ett regeringsalternativ med S och MP. Men enligt Ohly är det ingen av de fem – eller några andra – som ägnar sig åt falangstrider mot samarbetet.
”Jag tror att Mona Sahlin har haft det betydligt tuffare”, sa Lars Ohly. Han var full av respekt för Sahlin. ”Hon viker inte en tum från vad vi tre partier kommit överens om”, sa Ohly och konstaterade på sitt raka och uppriktiga sätt att ”Mona Sahlin är min solklara statsministerkandidat”.
Lars Ohly utstrålade harmoni och optimism i partilokalen på Trädgårdsgatan 25. Jag vet förstås att det är hans jobb att utstråla just harmoni och optimism. Men han känns äkta.
”Vi har bra stämning i partiet, vi ligger med våra mått mätt hyfsat till i opinionen och samarbetet i oppositionen rullar på mycket snabbare och bättre än vad någon vågade tro”, sa Ohly.
Utifrån betraktat förefaller skattepolitiken vara det svåraste området att bli överens om. V vill helst höja skatterna kraftigt, S vill höja skatterna lite försiktigt och MP vill inte höja några skatter alls – mer än på bensin. Hur ska detta kunna bli en regeringsduglig politik?
”Vi har bestämt oss för att klara av det och det kommer du att få se att vi kan”, svarade Lars Ohly. ”Vi tänker argumentera för vår hållning men ingen tror ju att vi kan gå till val med stora skatteökningar för vanligt folk.”