Tänk två år framåt. Knappt två veckor återstår till riksdagsvalet. Lek med tanken att resultatet i opinionsundersökningen från Ipsos som DN publicerade i går i stället visade opinionsläget i början av september 2014.
Vilken grandiost nervös avslutning på valrörelsen vi i så fall skulle bjudas på! Ingen självklar majoritetsregering i sikte. KD, C och SD har utfall som samtliga börjar på siffran 4. De tre övriga småpartierna är inte mycket större. FP lite drygt 5, V når upp till 6 och MP stannar på höga 7 procent.
Tredje störst är det mer än 22 procent stora partiet "osäkra väljare". Moderaterna 30 och socialdemokraterna 35 procent.
De osäkra väljarna kommer att avgöra valet. Inget konstigt med det. Om alla medborgare alltid var tvärsäkra på var deras röster ska hamna så vore det en obehaglig indikation på ett djupt delat samhälle. Det är således ett demokratiskt hälsotecken att drygt var femte väljare sätter sig i väntrummet för att avvakta vad partierna tänker hitta på.
De stora partierna - S, M och Osäkra - och något/några av de små är tämligen lika varandra. Detta förhållande brukar framkalla överlägsna fnysningar om att alla ?trängs i mitten?. Faktum är emellertid att partierna i huvudsak är där bulken av medborgarna är.
Eftersom de allra flesta svenskar har det relativt bra (i vart fall på de områden där politiken har påverkanskraft) så är det rätt så begränsade skaror som trånar efter dramatiska och radikala förändringar.
Faktorer som ordning och reda i ekonomin, regeringsduglighet, välfärdsverksamheternas kvalitet och skatter av varjehanda slag ligger traditionellt högst upp på medborgarnas uppmärksamhetslistor när de ska träda i tjänst som väljare. Vilket är ett bra utgångsläge för alla anständiga regeringsalternativ.
Om vi utgår från att partierna på egen hand inte ställer till med några eländen - inget 2002 för moderaterna, inget 2011 för socialdemokraterna - så talar allt för att nästa regeringsbildare är någon av de två största partiernas ledare.
Samtliga partier utom SD och förmodligen även V kan bedömas vara potentiella medlemmar i den regering som tillsätts efter valet 2014. Mitt frågetecken för vänsterpartiet är avhängigt partiets nuvarande ekonomiska politik. V har återfallit i det slags budget- och regelnonchalans som rådde före det att Lars Ohly pressades in i den rödgröna koalitionen inför valet 2010. I vart fall så länge som Sveriges offentliga finanser är goda och stabila har V därmed diskvalificerat sig själva från att ha något med den riktiga politiken att göra.
Förmodligen kommer nästa regering att förhandlas fram efter ett oklart valresultat. Sannolikt blir det besvärliga förhandlingar. Att socialdemokraternas ordförande är en mycket erfaren och resultatinriktad förhandlare kan visa sig vara guld värt.
För dagen kan dock alla dessa funderingar skjutas in i den osäkra framtiden. Steg 1 för Stefan Löfven och S är att uppträda på ett sådant sätt att minst 35 procent av medborgarna röstar på partiet.