Under julhelgen arrangerar flera organisationer och kyrkor i centrala Stockholm öppet hus för de som lever i hemlöshet och ensamhet. Varje dag samlas flera hundra människor kring julborden för att dela julens olika maträtter, traditioner och sånger, men också för att få del av värme och mänsklig gemenskap.
Jul i Gemenskap är bara ett exempel på vilken betydelse kyrkorna och de ideella organisationerna har i detta arbete. Men insatserna för de hemlösa pågår inte bara under tre juldagar, utan under 365 dagar om året.
Regeringen och kommunerna kan aldrig friskriva sig från det yttersta ansvaret och lita till att kyrkor och andra organisationer tar hand om de hemlösa. Politikerna vet att kyrkorna, som en del av sitt budskap, aldrig kan avstå från att arbeta bland de socialt utslagna. Detta har kyrkan gjort sedan urminnes tider och lär säkert fortsätta med oavsett om de har politikernas stöd eller inte.
Att göra som alliansmajoriteten gjort i Stockholm är inte acceptabelt. Där har man mer eller mindre tvingat ut en av de mest framgångsrika hjälporganisationerna till en lokal i ett anonymt förortsområde. Ny Gemenskap, som bildades i slutet på 1960-talet, har alltid legat mitt i centrala Stockholm. Hundratals är de som dagligen sökt sig till deras lokaler för att få mat, kaffe, kläder, värme och gemenskap.
När organisationen nu flyttat ut från de centrala delarna för att politikerna ville göra om deras lokal till studentbostäder, erbjöds föreningen en lokal i förorten Västberga. Denna "tvångsförflyttning" som skett med den högsta politiska ledningens godkännande har medfört stora svårigheter för Stockholms utslagna.
Ingen av de ansvariga i Stockholms stadshus hade ens funderat på hur de som saknar bostad och inkomst ska kunna ta sig ut till Västberga. Redan där sprack välviljan att hjälpa.
Borgerliga politiker talar ofta om nyttan med frivilla insatser. Medan man ibland på vänsterkanten funnit en skepsis mot denna form av välgörenhet. Men välgörenhet är faktiskt en del av vanligt mänskligt medkännande gentemot våra medmänniskor. Detta kan och får aldrig ersätta statligt och kommunalt ansvar.
När politikerna gör som i Stockholm brister balansen mellan vad som ska utföras av de folkvalda och de som brinner för att hjälpa människor i nöd. Att lita till kyrkornas och de ideella organisationernas välvilja för att slippa ett politiskt problem är både cyniskt och direkt upprörande.
Idag hyllar alla politiker insatserna från det civila samhället. Oavsett om det handlar om äldrevård och sjukvård eller arbetet bland de i hemlöshet och utanförskap. Det är bra att politiker från hela den politiska skalan nu inser behovet av de frivilliga organisationernas arbete, men då gäller det också att skapa förutsättningar och ekonomiska resurser för dem att kunna bedriva sin verksamhet.
Trots alla vackra ord har politikerna i Stockholm genom sitt agerande bevisat vad de egentligen tycker om det civila samhällets roll och uppgifter.