Tio socialdemokratiska skribenter medverkar i den nya boken "Från konkurrens till kvalitet". (Tiden Debatt) Bokens titel är missvisande. Knappt någon av författarna skriver faktiskt om konkurrens och kvalitet som om de vore två motpoler som aldrig kan mötas. Just därför är boken så intressant.
LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström och skatteanalytikern Katinka Hort - med ett förflutet som bland annat statssekreterare i Finansdepartementet - har gjort ett bra arbete som redaktörer för antologins tio fristående kapitel om socialdemokratisk välfärdspolitik.
Ansatsen är att S behöver "staka ut en ny riktning" för att kunna "kombinera valfrihet med jämlikhet och tillgång efter behov."
De som ger sig i kast med utstakandet av riktningen för välfärdspolitiken (S) är bland andra den tidigare skolpolitikern i Stockholm Erik Nilsson, utredarna på Kommunal Ulrika Lorentzi och Simon Vinge, den tidigare SIDA-chefen Bo Göransson och Anne-Marie Lindgren.
Anne-Marie Lindgren är nestor i sådana här sammanhang. Hon har en lång historia i en mängd uppdrag som har med socialdemokratins idéer och program att göra.
Likt flera av de andra författarna i antologin tar Lindgren avstamp i 1980-talets välfärdspolitiska debatt inom S. Kritiken växte mot en alltför fyrkantig stat, krav på decentralisering och mer lokal makt ställdes allt oftare, regelstyrningen ifrågasattes och önskemål om "större variation" framfördes i den politiska debatten.
En mängd olika intressen förstärkte varandra och drev på utvecklingen. Kommunalråden ville ha större frihet från staten, vänsterrörelseresterna från 1970-talet hade sitt onda öga riktat mot byråkrati och formalism, högerns traditionella kritik mot utbyggnaden av den skattefinansierade välfärdssektorn transformerades till förslag om att införa mer av marknadsmekanismer i välfärden och SSU slogs för ökad folkrörelsemakt och kooperativ som ett alternativ till stat och kommun. S-regeringarna försökte förhålla sig till allt detta på ett vettigt sätt. Vilket inte var helt lätt. Som Anne-Marie Lindgren skriver så gick det "rätt så trögt."
För att göra en lång historia kort. Åren gick och utvecklingen rullade på ända fram till mars månad 2013.
Efter några decennier av "valfrihetsreformer och marknadisering" sitter dagens socialdemokrater i en verklighet där 15-20 procent av välfärdens skattefinansierade verksamheter utförs av privata aktiebolag med vinstintresse.
En genomgående brist i boken är att den är så påtagligt "inompolitisk". Det är som om samhällets människor inte finns. I själva verket var och är det ju människors ändrade konsumtionsvanor av först privata och sedan offentliga tjänster som triggar utvecklingen; stora partier följer väljarnas vanor.
Valfriheten som sådan tas för given i de flesta inläggen i antologin. Socialdemokratins enda chans att förena väljandet av välfärdstjänster med mer av jämlikhet är sannolikt en kvalitetssäkring av alla valbara aktörer inom den skattefinansierade sektorn. Att förbjuda företag - eller att konstruera låtsasföretagsmodeller - är däremot ett skott i foten.
Valfrihet kräver att det finns något att välja mellan. Antingen görs valfriheten möjlig endast för dem med egna pengar att satsa. Eller så är valfriheten allmän och då fordras företag som tjänar pengar på att bli valda.
Allt annat är hokus pokus.